Jag har precis ätit hotellfrukost i det mest kontroversiella plagg jag haft på mig sedan bondagebyxorna. Min Onepiece-overall är så skön att man undrar om det är lagligt. Men det vet dom ju inte om, de andra vid frukosten på hotellet. Jag känner deras blickar och raljerande leenden i ryggen när jag står i min jättestora mjuka, sköna sparkdräkt vid frukostbuffén.

Fram till för bara några veckor sedan var Onepiece ett okänt begrepp för mig men under Melodifestivalen växte det till en epidemi. Alla artister och dansare hade sina egna mysoveraller som man gosade omkring i. Det var nästan lite sektartat, vi var som ett helt gäng munkar i sparkdräkt.

För er som inte sett eller känner till fenomenet är det enkelt att förklara. Onepiece kommer från Norge och är en mysbyxa för hela kroppen i form av en overall i mjukt, skönt material. Lite som en tjockare variant av Tacano-overall från 1984 – fast Onepiece är 2011.

På Melodifestivalens turné genom landet blev det en normalitet att trä på sig mystuben och gå ner till hotellfrukosten. Det var ingen som brydde sig. Så är det inte nu, när Melodifestivalens strålkastare har slocknat och man är ensam med overallen på ett hotell i Göteborg är det mycket mer utlämnande.

Det är andra känslor i min kropp när jag denna morgon kommer ner i lobbyn, 44 år gammal med rufsigt hår och skäggstubb i en blå sparkdräkt. Det känns nästan som jag är naken med bara en kroppsmålning på kroppen. Men jag biter ihop, gillar läget och uppammar mod genom att odla känslan av hur mycket mer bekvämt jag har det i min mysdress än alla dessa businesskvinnor och män i sina tajta kostymer och dräkter som med illa dolda hånleenden fördömer min barnsliga klädsel.

Det märks kanske att jag har en ganska konfliktartad relation till plagget. Det beror på att min Onepiece har visat sig vara ett förrädiskt plagg som gör att jag konstant lurar mig själv och sakta likt en knarkare glider in i förfall och förflackning. Eftersom jag rent intellektuellt vet att det är ovärdigt för en 44-åring att vandra omkring till allmän begabbelse i mysoverall bestämde jag från början att jag bara fick ha den inom hemmets fyra väggar.

Men redan första dagen började jag tänja gränserna. Jag sträckte snabbt ut territoriet till att gälla inom Melodifestivalens domäner eftersom det var comme il faut, som duvskit på en staty, att bära i det universumet.

Nu har alla murar och fördämningar rämnat. Jag hämtar och lämnar på skolan i min Onepiece, jag har hittat mig själv iklädd plagget på Maxi Ica. Det är inte OK, jag vet, men jag kan inte låta bli. Den är så skön att jag inte vill ha något annat. Jag skiter i om det är ovärdigt eller provocerande slappt, jag kan inte och vill inte ha något annat på mig längre.

Det har till och med gått så långt att jag köpt en dräkt till för att ha på mig medan jag tvättar den andra. Det är bara Minnesotamodellen och 12-stegsprogrammet som kan ta mig tillbaka till en normal klädkod igen, jag är förlorad och det är mysigt värre.

Rickard Olsson