Under ishockeyslutspelet för någon vecka sedan hittade jag min gamla vinröda CCM-hjälm som jag grinade till mig en gång för länge sedan. Den fick mig att minnas min korta och tragiska hockeykarriär i IK Sätra.

Det bör ha varit vintern 1979/1980 som jag bestämde mig för att sluta med min relativt lyckosamma karriär inom judo för att i stället satsa och bli en av alla andra i klassen och på skolan som spelade ishockey. Problemet var bara att jag inte förstod och ingen berättade för mig att i en hockeystad som Gävle är det alldeles för sent att börja i ett lag när man går i sjunde klass. Framför allt när man är mindre än alla andra och saknar talang.

Jag var som sagt ganska liten till växten och ganska tunn men stretade ändå på med min hockeytrunk över Sätraängarna för att komma till rinken vid Lilla Sätraskolan. Där blev jag tacklad till höger och vänster och for som en tumvante in i sargerna, där försökte jag skjuta höjdare med klent resultat, där försökte jag åka skridskor som Mats Näslund som också var liten, men han kunde åka fort och virka sig fram med klubba och puck. Jag kunde inget av det. Jag var kass helt enkelt.

En klasskompis, Micke Tillman, en lång gänglig humlestör som börjat i laget samtidigt som jag blev plötsligt ordinarie back i laget. Han hade en pappa som var med på träningarna, skjutsade, knöt skridskor och pratade med tränaren. Det var en seriös satsning med bra backup hemifrån. Själv insåg jag inte hur sorgligt dålig jag var där jag gick med trunken lika stor som mig själv.

Jag slet på och gjorde så gott jag kunde. Jag följde med till Hofors, Ockelbo, Sandviken, Hagaström, Strömsbro, Valbo, Bomhus och alla möjliga platser i Gästrikland. Jag bytte om och satt sedan huttrande och nötte bänk i minusgrader tre perioder, sedan in i omklädningsrummet igen, stoppa utrustningen i trunken och duscha med dom andra fast man inte tagit ett skridskoskär på isen.

Det här var på den tiden då man alltid ställde upp med det bästa laget. Tanken att låta alla spela fanns inte i vår tränare Uffes tankevärld.

En kväll kom jag hem efter att laget varit i Sandviken och spelat. Jag gick fram till mamma och berättade att jag blivit skadad under matchen. Hon hade sett mitt slit med att komma in i laget och i tysthet lidit så hon blev trots allt glad över att jag äntligen fått spela till sist.

Det var då jag insåg att jag måste sluta med ishockey. Jag hade nämligen som vanligt suttit på avbytarbänken och frusit och drömt mig bort i tankarna. Plötsligt hör jag någon som skriker akta, pang så smäller det till på bröstet. En förlupen puck mitt i min lilla bröstkorg. Jag fick duscha och byta om innan matchen var över. Skadad på avbytarbänken, avbryta en match jag inte fick vara med i. Det var då jag bestämde mig för att lägga mina oanvända skridskor på hyllan.

Tillman lade också av så småningom. Sist jag hörde något körde han visst rally.

Rickard Olsson