Ibland kommer det människor till frågesporten Vem vet mest som jag jobbar med, människor som gärna kallar sig allmänbildade men samtidigt säger saker som – Fråga inget om musik efter 70-talet, eller fråga mig inget om sport för det kan jag inget om. En del skojar och säger – enda sport jag utövar är när jag hoppar över sportsidorna i tidningen. Jag hoppas alltid i tysthet att deras lampor släcks snabbt.

För mig är allmänbildning något annat än bara krig och kungalängder. Allmänbildning är just allmän-bildning. Att veta allt från att jesuitordens grundare hette Ignatius av Loyola till att Nikes logotyp heter svosh, att veta att Demosthenes hade ett talfel och pratade med kiselstenar i munnen för att förbättra sin diktion till att Mauro Scocco petade ner Lady Gaga från Ituneslistans topp i somras, det är allmän bildning. Att välja bort kunskap om sport, eller modern musik kallas inskränkt.

Det finns ibland en åsikt att viss kunskap är lite finare än annan. Klassisk musik är lite finare än modern musik, att kunna kungalängder är lite finare än att veta vad som går på tv. Jag håller inte med om det. För mig är det i ytterligheternas möte som det blir intressant, det är där dom intressanta slutsatserna kan dras. När Platon möter Maria Montazami, när golfen möter punken, när sländan möter sin klippa.

Strindberg skrev ungefär ”att gamla tankar om nya ting hör de äldre till, nya tankar om gamla ting hör de unga till” . Tyvärr är det alltför sällan så att äldre använder sin erfarenhet för att tänka nytt. Jag är själv där men kämpar för att inte stagnera. Jag vill ha koll på dataspelen, musiken, konsten, litteraturen.

Men i takt med att all världens kunskap finns inom bara några knapptrycks avstånd på mobilen kan man undra vad framtidens människor faktiskt kommer att lära sig. Hur kommer deras slutsatser av händelser att se ut när allmänbildningen sitter i mobilen? Kommer dom att lära för livet? Troligen skulle Strindberg kalla detta ”gammalt tänk om nya ting”, men han var också mycket mer allmänbildad än jag.