Hemma i Catrin Larssons stora kök hänger en boxningssäck. Den brukar hon avreagera sig på när ilskan kommer över henne. Hon uppmanar även barnen att slå på säcken i stället för att slå på varandra när de blir arga. Barnen var bara två, tre och sex år gamla när deras pappa dog.

– De pratar om sin pappa varje dag och talar om hur fruktansvärt mycket de saknar honom. Att behöva ta barnens sorg är jobbigast av allt.

Varje dag får hon tampas med barnens frågor och det blir svårare ju äldre de blir.

– Jag är skiträdd för att göra fel. Jag har förklarat att pappa mådde dåligt i huvudet och att han gjorde det mot sig själv för att han tyckte illa om sig själv.

Catrin är lång och modellsmal, det blonda håret räcker långt ned på ryggen. Blicken är stadig och klarblå. Hon ger ett starkt och tryggt intryck, ingen som man sätter sig på i första taget. Just därför är det svårt att förstå vad hon har gått igenom.

– Jag känner mig inte stark men jag måste försöka vara det för barnens skull. Djuren ger mig mycket energi och jag har en positiv inställning till livet och en jävla envishet som bär mig framåt.

Catrin Larsson var 19 år när hon träffade Daniel.

– Jag blev kär på en gång. Han var en otroligt spännande och stark person. Vi kom från två olika världar, jag var en lantis och han var från storstan. Han behövde stabilitet i livet och jag behövde spänning.

Daniel hade precis muckat från anstalten i Gävle. Men han kände sig redo för att skapa ett nytt liv och söka sig bort från sin gamla umgängeskrets. Catrin och Daniel flyttade ihop i Bomhus och 1998 väntade de sitt första barn. Paret köpte ett rivningshus i Skutskär av kommunen. De fick sex månader på sig att flytta huset. Catrin var höggravid men hjälpte ändå till.

Huset flyttades i delar och ställdes upp på en tomt intill skogen vid Bäcken i Skutskär. Under tiden bodde familjen i källaren hos Catrins föräldrar. Ett år senare var bottenvåningen nästan klar och de kunde äntligen flytta in i huset. Men renoveringen stannade sedan upp.

– När vi väl var klara med flytten av huset, var vi helt slut.

Catrin och Daniel fick två barn till på två år. Daniel började glida ifrån familjen.

– I långa perioder såg vi inte till honom. Han levde väldigt destruktivt.

Daniel hade stora skador efter ett självmordsförsök några år tidigare då han hoppade från en balkong.

– Hela kroppen trycktes ihop i fallet och fötterna krossades, de läkte aldrig utan han gick med bensplitter i fötterna. Egentligen skulle han ha hamnat i rullstol men han var envis.

Daniel gick igenom många jobbiga operationer och han bedövade sina smärtor med narkotika, det insåg Catrin först efteråt.

– Jag varken såg eller hörde. Jag gjorde allt för att han inte skulle dö. Allt var på hans villkor och han gjorde ingenting hemma. Man vågar inte heller sätta press på en människa som säger att han tänker ta livet av sig.

Catrin minns inte hur hon själv mådde. Hennes roll var att hålla allting rullande, hålla fasaden utåt och ta hand om tre små barn.

– Jag umgicks inte med någon. Man drar sig undan i skammen. Jag åkte till Gävle och handlade för att undvika att träffa någon som kände mig.

Plötsligt ändrade Daniel sitt beteende. Han låste in sig i ett rum på övervåningen i ett halvår. Familjen fick inte störa honom.

– Han gick in i en annan värld, från den kriminella världen, hoppade han över den verkliga världen och gick i stället in i cybervärlden. Men då visste jag i alla fall var jag hade honom.

Catrin fick tag på en psykolog och en äktenskapsrådgivare i Gävle som Daniel gick med på att träffa.

– Han förändrades. De sista två veckorna gjorde han saker som han aldrig tidigare gjort med oss, han var en i familjen. Han åt middag med oss, för oss var det hur stort som helst. Han var med ut i stallet, hjälpte mig hämta ved och lekte med barnen. För mig var det enormt att han valde oss. Men han var väl klar i sitt beslut då.

Kvällen innan Daniel tog livet av sig hade de ett långt och ärligt samtal. Catrin vågade berätta om hur besviken hon kände sig på honom.

– Efter samtalet sa han: ”Bara så att du vet så tänker jag ta livet av mig nu”.

Det var inte första gången han hotade med det så Catrin bad honom att gå och ta en nypa luft och promenera av sig tankarna.

Catrin satt uppe och vakade, som hon gjort så många nätter, men hon slumrade till.

– Jag vaknade av en smäll rakt i bröstet och kände instinktivt att nu är han död men jag visste inte var han var. Det var kolsvart ute och jag vågade inte gå ut till hästarna i stallet. Jag var rädd för att hitta honom död där.

Hon packade in barnen i bilen, körde dem till dagis och skolan innan hon ringde efter sin pappa. Tillsammans letade de på gården.

Det var en lättnad när pappan väl hittade honom i vedboden men samtidigt blev Catrin både arg och ledsen.

– Varför gjorde han det här hemma? Tänk om barnen hade sett honom. Det var riktigt elakt mot oss.

Catrin berättade för alla samma dag. Hon ringde runt för att förekomma allt skvaller. Barnen fick också veta samma dag.

– Jag berättade att pappa hade dött under natten och några dagar senare berättade jag hela sanningen.

Varken kommunen eller vårdcentralen hade någon krishantering att erbjuda. Det fanns ingen psykolog eller kurator som Catrin och barnen kunde få prata med.

– Det borde väl ändå finnas? Jag visste inte hur jag skulle berätta för barnen, det fanns ingen jag kunde rådfråga.

Catrin sökte själv upp en barnpsykolog i Tierp.

Vedboden revs och eldades upp. Catrin bearbetade ilskan och sorgen genom att gå loss med en kofot på den nyrenoverade övervåningen.

– Jag ville jobba ut hans destruktivitet ur huset. Jag gick upp med en kofot på hans rum och slog sönder allt. Ut med det gamla och in med nytt och bara positivt i alla spikar.

På Nätverkshuset i Skutskär, där anhöriga till missbrukare kan träffas tillsammans med drogterapeuter, fick Catrin den hjälp hon behövde.

– De hjälpte mig till 100 procent att hitta tillbaka till mig själv med enkla metoder och verktyg, som samtal och frågor. Jag fick skriva ett brev till Daniel där jag ifrågasatte allting. Jag fick läsa upp brevet och sedan elda upp det. Då hade jag fått säga mitt till honom.

I dag har hon lärt sig att hantera sina skuldkänslor.

– Ingen anhörig eller närstående bör anklaga sig själv för en annan persons handlingar. Det är viktigt att förstå att det är deras beslut och krav.