I en villa i Valbo bor familjen Hägglund, mamma Christine, pappa Pär, Vida, sex år, Isar, tre år och Lilja, två år.

– Kom med på baksidan, vi håller på och hoppar från garagetaket, säger pappa Pär Hägglund med Lilja på armen när vi kommer på besök.

Hela familjen är samlad och testar olika hoppvarianter. Isar skrattar gott när han landar mjukt i snön. Christine sjunker ned till midjan när hon gör ett jättehopp. Lilja är nyvaken och tittar förundrat på.

Jag träffade äventyrsfamiljen Hägglund redan för fem år sedan när dottern Vida bara var ett år. Då berättade Christine och Pär hur de kombinerade äventyrslivet med småbarnslivet. Sedan dess har familjen växt och deras passion för friluftslivet har inte avtagit, tvärtom. Nu har familjen tre barn i förskoleålder och äventyren fortsätter. Men det kräver planering.

– Jag tyckte att det var jobbigt att inte komma ut som vi brukade. Det kliade i mig. De små äventyren räckte inte längre till, vi ville göra mer, säger Christine Hägglund.

När tredje barnet kom åkte Christine och Pär därför i väg en helg på fjällsemester vid Kallsjön i Jämtland, utan de två äldre barnen, för tänka ut hur de skulle kunna fortsätta med äventyrslivet. Lilja som bara var några månader fick följa med i bärsele.

Christine hade läst boken" Kapstaden till Nordkap på 333 dagar" om en barnfamiljs äventyrliga bilresa, och blivit inspirerad.

– På fjället fick vi lite tid att drömma och diskutera. Vi bestämde oss för att börja leta efter en bil som vi skulle kunna resa runt med i Europa.

De köpte en kanariegul Volkswagenbuss som de kallar Gula faran och började planera. De pratade med barnen om vad de helst ville se och göra, rutten lades upp utifrån barnens önskemål.

– Jag ville se lipizzanerhästar, bada och gå på djurparker med apor, säger Vida Hägglund som började på ridskola för tre år sedan.

Isars önskemål var att få se får och Mumintrollen. Christine ville ha naturupplevelser, god mat och hinna vandra medan Pär längtade efter att få uppleva en miljö där det är som att komma tillbaka i tiden.

Den 11 mars 2009 gav de sig i väg. Det var snöstorm i Sverige och familjen hade bestämt att de skulle sova i ett tält på biltaket.

– Det regnade hela tiden de första fyra veckorna. Madrassen i tältet var konstant blöt och hade fått mögelfläckar innan resan var över, säger Pär glatt.

Men husbil var aldrig något alternativ.

– Vi är inte husbilsmänniskor, vi är tältare. Jag vill kunna lyssna på grodor, ugglor, regn och kyrkklockor. Vi vill bo med naturen, förklarar Christine.

De körde ungefär elva mil per dag. Först genom Danmark och sedan vidare till Tyskland och Frankrike. I Nice hälsade de på en kompis, värmde sig och passade på att tvätta upp kläder.

– Det svåraste med resan var att tvätta kläder och få det torrt, säger Pär.

Via de vackra Alperna åkte de till Slovenien. Men där blev det stopp- bilen gick sönder.

– De firade 1 maj i flera dagar och allt var stängt. Vi fick åka tillbaka till Österrike på ettans växel för att hitta en VW-verkstad.

I Österrike hade de turen att få låna verkstadschefens privata bil och de blev bjudna hem till honom på middag. Med nylagad buss åkte de vidare via Kroatien till Montenegro.

– Jag har en kompis som flyttat dit. Vi fick tälta i en tusen år gammal olivlund.

Därifrån åkte de vidare till Albanien, Makedonien och sedan ned till Grekland där de semestrade ett par dagar.

Familjen skaffade sig rutiner under resan. De gick upp senast klockan sju varje morgon. Åt frukost och plockade ihop. Körde fram till klockan elva då de letade reda på ett lunchställe. Sedan körde de mellan klockan 14 och 16 på eftermiddagen och stannade när de hittade ett lämpligt ställe att slå läger över natten. Vissa dagar körde de inte alls.

– Vi undvek motorvägar och storstäder där brottsligheten är högre och höll oss till småvägar och körde genom byarna, säger Pär.

De tyckte att det gick bra att bila så långt med tre småttingar.

– Vi pratade, tittade ut, kommenterade vad vi såg, eller lyssnade på en bok, småbarnen sov eller lekte och Vida pysslade.

Barnen var nöjda med att få leka i jordhögar, sandhögar och vattenpölar när familjen gjorde stopp efter vägen.

– Alla människor vi träffade var snälla och hjälpsamma. Vi blev hembjudna till folk. En barnfamilj med tre lintottar är inte farlig.

Men det var jobbigt medger de.

– De första veckorna regnade det mycket och allt var blött. Efter en och en halv månad när vi hade kommit till Montenegro, vände det och vi kunde njuta av resan, säger Christine.

– Höjdpunkten var Ukraina, allt från naturen, människorna, maten och att få uppleva en svunnen tid där fler hästskjutsar än bilar kör på vägarna , tillägger Pär.

Vad hoppas ni att barnen fått ut av resan?

– Intresse och nyfikenhet för andra kulturer, säger Pär.

– Jag tänker att de kanske inte alltid minns allt, men att de ändå blir präglade, och där hoppas vi att vi präglar in lite upptäckarlust och nyfikenhet, säger Christine.

Vad nästa äventyr ska bli har de inte riktigt bestämt än. Men de planerar att byta bil och bege sig lite längre bort nästa gång.