Varje år får cirka 300 000 barn mellan sju och 13 år erbjudande om att sälja jultidningar. För fyra månader sedan började Hilarie Mbanenande sälja. Ju mer man säljer för desto finare premier får man.

– Det är omöjligt att komma upp till guldgruppen eller stjärngruppen. Nu ligger jag bara i grupp F. Jag är nöjd om jag når nivå H för då får jag en dator och det är min dröm. Då måste jag sälja för 4 840 kronor. 50 kronor ger 100 poäng.

Det fattas fortfarande 2 401 kronor för Hilarie innan hon når sitt mål.

– Jag har bett mamma och pappa att handla för 2 000, men det gör de inte, suckar hon.

Alla jultidningsförsäljare får dessutom en valfri startpremie. De kan välja mellan en klocka, en lampa, biobiljetter eller en DVD-film.

– Jag ska välja biobiljetter. Så klart!

Hilarie bor i Södra Åbyggeby och där har hon inga problem med att knacka på hemma hos människor.

– Här känner jag alla, det känns tryggt.

– Men jag provade att sälja i Andersberg. Det var lite läskigt, så jag bad min morbror följa med mig.

Vad får du för bemötande?

– De allra flesta är trevliga och säger nej tack. Många klagar lite och säger att de har barnbarn som säljer och därför inte kan köpa av mig. En del tipsar om grannar som kanske vill köpa.

De jobbigaste köparna är de som tittar igenom hela katalogen länge och inte hittar någonting.

– Då har det gått åt en massa tid och jag har ändå inte sålt något.

Hon har även provat att ringa runt till kompisars föräldrar.

– Men det är lite nervöst. Det gäller att låta glad.

Med tiden har Hilarie utvecklat en rad försäljningsknep.

– Jag brukar fråga om de är intresserade av att köpa jultidningar och inte säga att de måste köpa. Man ska vara artig och inte för klängig.

Ibland brukar hon trumfa med sympatikortet.

– Då kan jag säga att det bara är en som har köpt av mig och då tycker de synd om mig.

Hilarie ser bara fördelar med sitt säsongsarbete.

– Det är mitt första jobb. Jag tjänar på det samtidigt som jag får motion.

Skulle vuxna kunna jobba med det här?

– De tycker nog att det är pinsamt att knacka dörr. Jag tror inte att människor skulle köpa lika mycket av en vuxen. För vissa vuxna är det nog svårt att säga nej när det kommer ett barn och vill sälja tidningar.

Mamma Jeanne D Arc Mbanenande tycker också att det är positivt med Hilaries extraknäck.

– Hon lär sig att ta eget ansvar och det märks att hon växer med uppgiften. Hon måste hålla ordning på alla beställningar, se till att de kommer till förlaget och hon lär sig att ta kontakt med människor.

Innan vi skiljs åt, tittar Hilarie på mig med stora valpögon och ler varmt så att hjärtat smälter.

– Men Anne, du menar väl inte att du ska åka härifrån utan att köpa något av mig?