Jag tycker att det är kul att se barnen släppa loss med fingerfärger, kritor, pennor och penslar. En krusidull, en huvudfoting, explosioner av färger, pyttesmå cirklar som bildar ett grafiskt mönster eller en lång järnvägsräls, så lång att pappret inte räcker till och pennorna bara måste valsa vidare ut på köksbordet. Det finns inga gränser, allt går att avbilda.

Själv kan jag sitta i evigheter med ett papper och en krita. Vad ska jag rita? Huvudet känns lika tomt som pappret. Medan ungarna gör den ena teckningen efter den andra.

Hemma hos oss är det ständigt vernissage på kylskåpsdörren. Produktionen är hög och jag försöker hinna med att rama in och sätta upp så många tavlor som möjligt.

Treåringen är just nu inne i en period då hon ritar monster och stenar. Pappret svämmar över av fina, runda stenar. ”Ge mig ett nytt papper. Jag måste rita mera stenar”, säger hon uppmanande, som om armen vore förtrollad.

Sjuåringen hade en svacka ett tag, han tyckte att det han ritade inte blev tillräckligt realistiskt. Han var självkritisk och dömde ut både sina egna och syrrans alster. Det var inte längre roligt att rita.

Men en dag kom han hem från skolan och berättade att han hade lärt sig att måla Picasso-katter. Jag såg ut som ett frågetecken. Han tog fram papper och svarta tuschpennor och började med säker hand dra fram linjer som till slut blev en kubistisk katt med uppspärrade ögon och vassa tänder. Han gjorde flera olika varianter och visade mig.

Sedan tyckte sjuåringen att jag också skulle testa. Jag drog några fega streck men det blev en nervös liten stackare. ”Mamma, du tänker för mycket på hur katter ser ut i verkligheten. Du måste använda fantasin.”

För honom blev det en kick att kunna måla som en känd konstnär och hans självförtroende fick en nytändning. Nu brukar han ofta uppmuntra sin lillasyster (trots att det inte behövs, hon är alltid helnöjd med sina teckningar) med att säga: ”Konst behöver inte se ut som i verkligheten”.