Det brukade vara med stort allvar och engagemang som jag tillbringade kvällarna med att försöka vicka loss mina tänder. Jag satt uppflugen på köksbänken, lätt lutad över slasken medan resten av familjen satt inne vardagsrummet och tittade på teve. Där satt jag och vickade tills det var dags att gå till sängs.

Jag kunde se min spegelbild reflekteras i köksfönstret och jag tyckte nog lite synd om mig själv som satt där ensam och brottades med en envis tand. Det kunde vara lite ångestladdat men jag var rädd att jag annars skulle tappa tanden under natten och råka svälja den i sömnen.

Ibland kom mamma eller pappa in och tittade till mig och undrade hur det gick eller så ropade de från soffan att John Blund började på teve. Men jag kunde ju inte lämna min position innan uppdraget var utfört.

Det hände rätt ofta att jag fick ge upp. Det var aldrig roligt att försöka somna med en vickande tand. Men de gånger jag lyckades, sprang jag triumferande in till familjen och visade upp trofén. Jag hade segrat. Tänderna sparade jag i en liten burk med texten: Mina tänder.

I somras när vi semestrade på Gotland tappade sexåringen sin första tand. Han hade gått och vickat på den ett tag och var otroligt stolt när den väl lossnade. Han visade generöst upp sin nyvunna glugg för alla han träffade. Och han krävde att jag skulle ta många närbilder på hans, närmast historiska, tandglugg.

Men sedan dröjde det länge innan det dök upp några fler lösa tänder i hans mun. Det blev både höst och vinter. Han hann fylla sju med de övriga mjölktänderna i behåll.

Moloket berättade han om den ena och den andra som verkade tappa tänder på löpande band. Men så tändes en gnista hopp när han slutligen fann en lösning.

– Jag tycker att vi åker tillbaka till Gotland så att jag tappar mera tänder.