På rasterna brukade vi ta upp en näve småsten, skaka runt dem i händerna och säga ramsan: ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” Sedan kastades stenarna upp i luften och fångades upp på handryggarna. Antalet stenar motsvarade antalet barn man skulle få. Det kunde vara allt från en till 22. Vi skrattade åt resultatet. Det kändes avlägset att vi kanske en dag själva skulle bli föräldrar. Och hur många barn vi skulle ha, var inget vi behövde ta ställning till där och då på skolgården.

Tvåbarnsnormen har under lång tid växt sig stark i Sverige. Bland dagens 45-åriga kvinnor har drygt 40 procent fått två barn, visar statistik från SCB. Familjer med fler än tre barn kallas annorlunda och får vara med i eget tv-program. Ett vanligt restaurangbesök med tio ungar blir hisnande action på bästa sändningstid.

Att allt fler väljer att skaffa tre barn är väl inte så konstigt? Enligt Rädda barnen är Sverige ett av de bästa länderna i världen att bli förälder i, mycket tack vare vår unika föräldraförsäkring. Men det gäller att övriga samhället ställer om och underlättar för flerbarnsfamiljer. En familj ska inte behöva lösa gruppbiljett för att gå in på museum eller nöjespark, bara för att de överskrider tvåbarnsnormen.

Jag tror också att vi påverkas av att trebarnsfamiljer dyker upp i olika sammanhang. Många bloggare som till exempel Sanna Lundell, Malin Wollin och Ann Söderlund har just tre barn. Eller bläddra igenom ett nummer av Family Living, flerparten av familjerna där möblerar sina Södermalmslägenheter med loppisfynd, Ikea-möbler, lite dansk design och tre ungar.

Dessutom blir det skitlätt med trean. Du har hunnit öva dig på de två första och känner dig betydligt tryggare i föräldrarollen. Du har gjort alla misstag och kommer inte att göra om dem igen. Eller hur?

Det blev två ungar för min del. För det mesta känns det lagom. Orken, kärleken och tiden räcker till dem båda. Men ibland kan två också kännas alldeles för mycket. När de bråkar som värst skulle jag med lätthet kunna växla in dem mot en enkel flygbiljett till Maldiverna.

Och sedan finns det magiska stunder, när jag förundras över vilka fantastiskt fina barn jag har haft turen att bli mamma till. Det är i de ögonblicken som jag tänker att: ”Fasen, ett par till sådana där vore inte fel.”