Ungarna var nattade och lugnet spred sig i huset. Jag placerade mig bekvämt i soffan med ena katten i knät och slog på teven. Då hörde jag plötsligt små fotsteg i trappan. Fyraåringen stack in sin rufsiga kalufs i vardagsrummet och förklarade viskande:

– Jag ska bara på toaletten.

Det gick en stund och jag väntade på det obligatoriska skriket ”färdig” och gjorde mig beredd på att släppa ned katten på golvet. Men i stället kom ett stillsamt:

– Mamma, sitt kvar med Elvis. Jag kan torka mig själv.

Sedan tassade hon in till mig och förklarade att hon var förfärligt hungrig.

– Vill du ha en banan?

– Nej, jag vill ha en macka. Men jag kan göra det själv.

Efter en stunds stånkande inne i köket kom hon in med smörpaketet till mig.

– Hjälp mig, jag kan inte bre. Smöret är för hårt.

Hon kröp upp intill mig, bet en tugga i mackan och granskade vilket tv-program jag hade valt.

– Den där killen bryr sig inte om frisyrer och tjejen med hål mellan framtänderna skiter i frisyrer. Och det där är Danny, men honom känner du ju. Honom såg vi i Furuvik i somras, förklarade hon som om hon anade att det var första gången som jag såg programmet och behövde vägledning.

Jag kramade om henne. Det var skönt att få sitta så en stund. Vi klappade den spinnande katten och kommenterade deltagarnas insatser.

– Tänk vad stor du har blivit som kan gå på toaletten själv och bre mackor. Vart har den där lilla bebisen tagit vägen som bodde här alldeles nyss? Undrade jag och drog ned hennes pyjamaströja som hade åkt upp över magen.

Hon funderade lite och var tyst en lång stund.

– Jag vill inte bli stor.

– Men du är ju inte stor, du ska ju bara fylla fem, precis som dina kompisar.

Då kom tårarna.

– Jag vill inte bli stor som du för då kommer du och pappa bli gamla och döööööööö, hulkade hon så att katten skrämt hoppade ner.

Hon hade kommit till insikt om att tiden är föränderlig och att allt förändras med den. Jag kan själv tycka att det är outhärdligt att tänka på. Ibland vill jag bara frysa tiden. Barnen växer upp alltför fort.

Men det sa jag inte. Jag tog henne i famnen och vyssjade. Och försökte hitta på något tröstande att säga.

– Du kommer att vara barn i många år till. Det dröjer länge innan du blir vuxen och jag tänker bli supergammal och inte dö på jättelänge. Men vi ska hinna ha en himla massa kul innan dess.