Jag stannade upp och såg två kvinnor komma gående över den stora, tomma parkeringen. En pojke i tioårsåldern släntrade efter. Han gick och sparkade och tittade ned i marken. Den ena kvinnan, som verkade vara hans mamma, skrek och svor till honom. Emellanåt vände hon sig till sin väninna/syster/mamma och förklarade högljutt hur jävla dum i huvudet ungjäveln var. Helt jävla hopplös. Han skulle vara jävligt tacksam att hon stod ut med honom. Pojken förblev tyst.

Det knöt sig i magen på mig. Jag gjorde mig redo att hoppa upp på cykeln igen. Men jag kände mig rådvill, skulle jag verkligen bara cykla därifrån utan att reagera. Skulle jag som förbipasserande vuxen låtsas som om jag varken såg eller hörde. Barnet i magen sparkade på mitt samvete: Tänk om någon var dum mot mig, skulle du inte ingripa då?

I normala fall är jag den mest konflikträdda person som finns. Det är obehagligt med arga människor, speciellt om deras ilska är riktad mot mig själv. Jag tog ett stadigt tag om cykelstyret och började gå med bestämda steg mot trion. Benen kändes darriga och hjärtat bultade. Jag stannade framför kvinnorna. Precis när jag öppnade munnen kändes det som att jag var utanför min egen kropp, en märklig overklighetskänsla.

Den skrikande kvinnan hade tystnat. Hon stirrade på mig.

"Du kan inte skrika så där till pojken. Det är hemskt. Han blir ju ledsen."

Hon tog ett bloss och fortsatte stirra på mig. Var det nu som jag skulle få stryk, tänkte jag stilla och tog ett nytt grepp om styret.

"Det angår inte dig. Lägg dig inte i sånt du inte vet nåt om. Du vet inte vad han har gjort."

Jävlar, där hade hon en poäng. Pojken hade kanske skurit halsen av någon inne på affären, vad kunde jag veta?

Det medgav jag, men jag vidhöll att hon inte borde behandla sin son på det där sättet, det var kränkande. Präktigt föreslog jag att hon i stället skulle prova att se honom i ögonen och prata med honom i normal samtalston.

Det blixtrade om henne. Stå på en bilparkering och bli uppläxad av en smällfet kossa, som inte visste ett dugg om barnuppfostran. Vreden var nu helt riktad mot mig.

Väninnan/systern/mamman grep in och förklarade att det var en engångsföreteelse. Normalt brukade hon inte skälla på pojken. De började gå, pojken också. Han vände sig om och tittade på mig, men jag kunde inte uppfatta hans ansiktsuttryck.

Det kändes som att mitt utspel varken hade gjort till eller från. Men kanske det kändes lite lättare för honom att någon vuxen hade sett och sagt ifrån. Jag hoppas det.

Jag frågade Maria Pärssinen: Var ska man dra gränsen? När ska man ingripa eller anmäla?

"Det är svårt att dra en gräns. Men om du som vuxen uppfattar situationen som hotfull och obehaglig, bör du göra något. Det är viktigt för barnets skull att markera när någon handlar fel och att som vuxen vara en bra förebild."