När katalogen i genomskinlig plast damp ned i brevlådan, kastade jag mig över listan med premier. Vad kunde man få? Det var alltid prylarna högst upp i guldligan som var de mest eftertraktade. Och sedan gällde det att vara först ut i kvarteret. Men det spelade ingen roll hur tidigt ute jag var, tvillingarna hann alltid först.

”Nej, tyvärr. Per å Jonas har redan varit här. Jag köpte av dem.”

Samma visa i var och varannan dörr. Jag traskade runt i ur och skur med mina kataloger så att de blev blöta och nötta i kanterna. Och själv blev jag trött i benen och alltmer missmodig. Inte ens hemma hos en fullgubbe fick jag något sålt, men han lovade mig en femma om jag kilade ner till Servus och köpte öl åt honom.

Mamma och släktingar fick utstå enerverande påstötningar om att de var tvungna att köpa av mig. Om jag ville ha cykeln med bockstyre var jag tvungen att sälja för ofattbara mängder.

När jag väl kom till insikt om att jag aldrig skulle nå upp till önskepremien var det bara att sänka blicken och plågsamt undersöka vad som fanns på de lägre nivåerna. Hur långt hade jag nått? Va, en Snobben-miniräknare bara?! Och förstås startpremien.

Ett år var det ett kassettband med Clabbe, som var helt hopplöst att lyssna på. Han pratade sönder alla låtar och rabblade fram evighetsharanger mellan spåren. Som inbiten blandbandsinspelare ville jag bara ha musik på mina blandband.

På lördagarna satt jag som klistrad vid radion och spelade in låtar från Tracks. Jag var blixtsnabb på knapparna för att undvika att få med Kaj Kindvalls prat.

Ja, det här var långt före Spotify ens existerade. Wayback.

Rent krasst kan man säga att jultidningsföretagens verksamhet i dag saknar alla konkurrensfördelar utom en: deras unga, behjärtansvärda säljarkår som bara genom att visa sig vid ytterdörren får många att stödköpa 91:an Karlsson julalbum och faktakalendrar som man aldrig annars haft en tanke att lägga pengar på.