”Du behöver inte köra mig ända fram.”

Det var inte med omtanke av mina föräldrar som jag brukade be om att bli avsläppt utom synhåll från skolgården. Jag handlade på ren överlevnadsinstinkt. Att bli sedd tillsammans med mina föräldrar var bland det värsta som kunde hända när jag gick i högstadiet. Det var olidligt pinsamt. Det räckte nästan med det faktum att jag hade föräldrar för att jag skulle vilja försvinna genom jorden.

Om några år är jag själv en pinsam och töntig tonårsförälder. Mina barn är i dag fem och nio år. Jag är omåttligt stolt över dem och de verkar vara rätt nöjda med mig också.

Just nu känns det självklart att vi gör saker tillsammans. De håller min hand när vi ska över en trafikerad gata. Jag får en kram när jag lämnar på dagis och jag är fortfarande välkommen på skolgården.

När jag kommer hem på eftermiddagen ropas det glatt ”mamma” och jag får ännu en kram. De frågar mig om råd och verkar tro att jag vet allt. Jag är ju en Arbetarbladare (min dotters benämning på alla som jobbar på tidningen), för bövelen.

Föräldrar brukar vara älskade hjältar när barnen är små men pinsamma och dumma i huvudet när barnen blir tonåringar.

Det finns knappt i min föreställningsvärld att de inom några år inte kommer att vilja synas tillsammans med mig. Jag kommer troligen inte vara den som de vänder sig till för råd och tröst.

Förhoppningsvis hamnar jag på plus igen efter några år, när de har flyttat hemifrån (och jag som brukar säga till mina barn att de inte får flytta hemifrån förrän de blir 35!).

Men jag ska försöka att följa Alexanders råd och vara hypernormal, hålla tyst och inte synas.

Men jag kommer aldrig att sluta bry mig.