Vi studerade kartan och jobbade oss igenom Glimmingehus, Kiviks marknad och nationalparken Stenshuvud. En solig och väldigt blåsig julidag hade turen kommit till Ales stenar. Det är en bit att gå upp till de mytomspunna stenarna, och vi hade just lämnat parkeringen när sonen fick syn på en lekplats. En liten sliten lekplats med en skranglig karusell och en gungbräda som såg ut att kunna falla sönder när som helst. Givetvis ville han stanna där.

Men lillasyster sov i vagnen och vi vuxna hade räknat ut att det skulle bli lagom att gå upp till stenarna och ta mellanmålet där. Så blev det. Vi gick till stenarna, tittade och åt jordgubbar under konstant ackompanjemang av frasen ”jag vill gå till lekplatsen nu”. Inte ens löften om glass kunde få honom på andra tankar. Lekplatsen hägrade. Så vi lydde.

Minnet finns i bakhuvudet när jag hör lekplatsforskaren ondgöra sig över katalogredskapens utbredning och likriktningen på landets lekplatser. Många gånger är det variationen, något nytt och spännande som lockar barn. De där platserna med bygglek som finns i Danmark och Japan känns som rena drömmen. Tänk att som barn få vara med och påverka hur lekplatsen ska se ut och få använda riktiga redskap, precis som de vuxna.

”Jag känner mig som lite av en expert, jag har hängt på lekplatser i nio år”, sa trebarnsmamman Anna Ivarsson, som jag träffade i Högbo. Jag instämmer, även om min erfarenhet bara är drygt sex år. Därför tänkte jag så här i ledighetstider bjussa på några av mina och barnens favoriter, både här hemma och runt om i landet.

Nu tar jag snart semester, men Små & stora fortsätter under sommaren med hjälp av TT Spektra.

Skön sommar!