Det här var inget unikt domslut i 1700-talets Sverige. Runt om i landet ställdes kvinnor och män inför rätta och straffades för brott mot de så kallade överflödsförordningarna. Det var en sorts lagar mot lyx och flärd som vi haft sedan medeltiden och som myndigheterna använde sig av för att styra och ställa över människors privatliv.

Och trots att man nu kommit fram till det som i historieböckerna kallas för Frihetstiden ansåg 1700-talets makthavare att det ingick i deras befogenheter att bestämma hur medborgarna skulle vara klädda, vad de fick äta och dricka, vilket porslin det var tillåtet att duka med och hur stora speglar man fick ha i sina hem. Lagstiftarna hade också synpunkter på vilka konstverk som fick pryda de svenska hemmen och det fanns till och med reglerat vilka träslag som fick användas till medborgarnas likkistor.

Bara under 1700-talet stiftade svenska staten inte mindre än 58 lagar som på olika sätt förbjöd människor att sätta guldkant på sin tillvaro. De som inte lydde dömdes till mer eller mindre stränga böter. Och de som inte hade några pengar fick sitta av straffet i finkan.
Redan 1711 bestämde Karl XII att den som drack eller serverade kaffe, te eller choklad ”hemma i sitt hus” skulle böta två daler silvermynt. Och 1727 kom en förordning där man bland annat förbjöd sylt som var tillverkad av utländska frukter.

Men den strängaste och mest omfattande lagen kom 1766 på initiativ av det politiska parti som kallades Mössorna. Förutom kaffe, te och choklad förbjöd man där införsel och nyttjande av utländska spritdrycker och viner.
Efterrätter som innehöll ”utländskt socker” var heller inte tillåtna och det var strängt förbjudet att använda parfym.

Nu var det också olagligt att bära klänningar med släp och att pynta sig med silkesspetsar. Hattplymer var något som också kriminaliserades, liksom utländska konstverk, särskilt statyer av gips och alabaster.
Mer modernt känns kanske det rökförbud för ungdom under 21 år som infördes 1766 och som upprepades i en ny lag fyra år senare. Äldre personer fick fortsätta bolma om de betalade en extra skatt på en daler silvermynt per år. Av någon anledning slapp soldater, ryttare och fiskare den kostnaden.
Det var för övrigt i lagen från 1770 det bestämdes att likkistor inte fick tillverkas av dyrbara träslag eller förses med beslag.

Vad fanns det då för anledning att ta till så här långtgående ingrepp i människors privatliv?
Det främsta skälet, åtminstone mot slutet av 1700-talet, var att man ville minska importen av utländska varor för att i stället gynna den rätt späda svenska industrin. Om allmogen fortsatte sitt utsvävande lyxliv fruktade tydligen statsmakten att landets hela ekonomi skulle braka samman.
Det låter ju inte som hela sanningen – och det var det inte heller.
Även kyrkans ledare var ivriga förespråkare av de här lagarna. De ansåg nämligen att allmogen ”utmanade Guds vrede” genom att pryda sina kroppar med blanka tyger och annan grannlåt. Och prästerna läste högt ur gamla postillor där det slogs fast att Herren inte såg med blida ögon på de som klädde sig över sitt ämbete eller stånd.

Där har vi nog den egentliga och ursprungliga anledningen till dessa egendomliga paragrafer. Överflödsförordningarna var ju också ett sätt att markera skillnaderna mellan människor från olika samhällsklasser. För att bevara den rådande ordningen ansågs det viktigt att det i alla situationer klart framgick vem som kom från adeln och vem som tillhörde de bredare folklagren. Man gjorde också skillnad på bönder, hantverkare, arbetare och tjänstehjon och eftersom det knappast existerade någon likhet inför lagen fick domstolarna ofta ställa sig frågan var på rangskalan den åtalade befann sig.

Som i Ockelbo 1733 då två unga flickor kallades till tinget av länsmannen Hans Segerholm. Både Anna Jansdotter och Brita Danielsdotter hade visat sig i kyrkan med sidenband i sina hättor, vilket knappast anstod flickor i deras samhällsställning.
Annas band utgjordes visserligen av en smal remsa som hon klippt ur en gammal och nött lapp av sidendamast. Men eftersom hennes far var en enkel kolare betraktades det som självklart att hon inte ostraffat kunde pråla som en herrskapsfröken.
Tösen slapp visserligen vatten och bröd men hon måste dyrt och heligt lova domaren att i fortsättningen enbart bära klädesplagg som visade vilken samhällsklass hon tillhörde.
Med Brita Danielsdotter var det lite knepigare. Hennes mössband var av lite finare kvalitet och kunde därför kanske uppfattas som ännu mer provocerande. Men å andra sidan var hennes far hammarsmed, vilket kanske tillät henne att klä sig lite pråligare än den fattiga kolarflickan.

Några månader tidigare hade Svea hovrätt, på begäran av häradsrätten över Hille och Valbo socknar, slagit fast att spiksmeden Anders Forssells döttrar hade rätt att visa sig i mössor av sidentyg och tröjor av blank bomullsväv. Och med hjälp av den domen drog häradsrätten i Ockelbo slutsatsen att smeders döttrar var tillräckligt fina för att få bära sidenband i mössan. Så till skillnad från stackars Anna frikändes Brita och fick dessutom ett domstolsutslag på att hon kunde fortsätta gå i kyrkan och dra blickarna till sig med sin vackra hätta.

Gustav III – som själv inte hade något emot att klä sig i siden och vältra sig i lyx och överflöd – avskaffade de här lagarna. Men det dröjde inte länge efter kungens död 1792 förrän det dök upp ytterligare en och annan sådan här förordning.

I senaste numret av sockentidningen Korpögat berättar Ingegerd Johansson och Staffan Berglind om hur ett förnyat förbud mot siden avhandlades på sockenstämman i Torsåker i augusti 1793. Och hur bönderna där enhälligt bestämde sig för att strunta i det statliga påbudet och låta sina hustrur, döttrar och pigor även i fortsättningen gå klädda som de själva ville.