Han framstår mer som en töntig pajas där han står i sin röda åtsmitande dräkt med polokrage och händerna instuckna under ett haklappsliknande tygstycke. På huvudet bär han en konstig hatt som med sina tinnar och torn kanske ska föra tankarna till en kungakrona. Men det mest uppseendeväckande är ändå hans skor, dubbelt så långa som fötterna och med spetsarna optimistiskt pekande uppåt.
Herrmodet såg väl ut så på hans tid, kan jag tänka, och gossen hade kanske andra kläder hemma i garderoben. Men eftersom den här bilden verkar vara den enda man med säkerhet vet att föreställer Kristoffer av Bayern så är det i den här skepnaden han lever vidare i historiebok efter historiebok. Det kanske är en av orsakerna till att eftervärlden haft så svårt att ta honom på allvar, trots att han regerade över Europas största rike. Att han dessutom – tydligen helt orättvist – beskrivits som en elak fähund av historikerna under nästan femhundra år har ju inte precis stärkt hans ställning.

Av någon anledning har vi i Gävle ändå valt att ta denne man till vårt hjärta och utse honom till stadens grundare. Men ska vi hålla oss till sanningen så hade den lille sprätten inte ett dugg med tillkomsten av Gävle att göra. Och knappast heller – men nu är jag ute på lite minerad mark – med de byråkratiska och juridiska formaliteter som gjorde att den växande handelsplatsen vid Gavleåns mynning en gång i tiden utnämndes till stad.
Det är visserligen sant att kung Kristoffer år 1446 skrev under ett dokument där han gav Gävle samma rättigheter som andra svenska städer. Men i samma mening noterade han också, liksom i förbigående, att Gävleborna redan hade sådana förmåner. Det tycker jag visar, eller åtminstone antyder, att Kristoffers så kallade privilegiebrev bara var en bekräftelse på att Gävle redan räknades som en av rikets städer.
Den äldsta kända handlingen där Gävle omnämns som stad upprättades 1413, tre år innan Kristoffer föddes. På den tiden regerade hans morbror, Erik av Pommern, över Sverige, Danmark och Norge och det var hans kanslister som upprättade en skattebok där man räknade upp nio svenska städer och noterade vilka belopp de skulle betala in till Kronan.
Gävle finns med på listan men det gjordes ingen notering om någon skatt vilket kan tyda på att staden vid det tillfället var alldels ny.
Tyvärr finns den här förteckningen inte kvar längre, utan uppgifterna kommer från en avskrift som gjordes på 1600-talet och som har ifrågasatts – inte minst av de historiker som hade intresse av att bevisa att det rätta året för stadens 500-årsjubileum var 1946.
Det må vara hur det vill med den saken. Men även om det är en överdrift att utnämna Kristoffer till Gävle grundare så hittar vi ändå en rätt intressant personlighet mellan den lustiga hatten och de uppåtböjda dojorna.

Kristoffer av Bayern kom till makten sedan Erik av Pommern gjort sig omöjlig genom att ta ut höga skatter som drevs in av skoningslösa fogdar. På den tiden ingick Sverige i Kalmarunionen, tillsammans med de övriga nordiska länderna, vilket innebar att unge Kristoffer kröntes till kung av Danmark 1440, kung av Sverige 1441 och kung av Norge 1442.
När han satte sig på den svenska tronen lovade han att se över de gamla lagarna och ett år senare klubbade man igenom det som kom att kallas för Kristoffers landslag. Där kunde man bland annat läsa att bästa ting som bonde i sitt bo haver, är hans laggifta hustru; den som henne från bonden stjäl är den värsta och största tjuven.
Nu hann inte Kristoffer regera så länge över sina tre kungariken. Julhelgen 1447 blev han plötsligt sjuk och fyra dagar in på det nya året avled han, bara 32 år gammal.
Liksom nästan alla andra danska kungar begravdes han i Roskilde domkyrka, men till skillnad från sina kolleger fick han ingen pampig sarkofag och idag kan varken kyrkans vaktmästare eller någon annan peka ut exakt var han ligger. Ett pinsamt faktum som ställde till lite oreda när drätselkammarens ordförande i Gävle, C V Westlund, skulle lägga en krans på hans grav i samband med stadens 500-årsjubileum.
Ett par år före sin död gifte sig Kristoffer med den blott femtonåriga Dorotea av Hohenzollern-Brandenburg. Om henne kan berättas att hon efter en rätt kort tid som änka gifte om sig med en annan svensk kung, Kristian I, och på det sättet blev drottning av Sverige två gånger.

Ända in på 1900-talet beskrev historikerna kung Kristoffer som en ganska förfärlig människa. Han var ful och ondskefull, lättsinnig och opålitlig – ja en hopplös odugling som var mer intresserad av nöjen än av regeringsbestyr. Länge ville man också ha det till att den svåra missväxt som drabbade Sverige under ett av hans regeringsår berodde på kungens syndiga leverne.
Orsaken till denna månghundraåriga mobbning hittar vi i Karlskrönikan, ett stort diktverk som skrevs på beställning av hans efterträdare på den svenska tronen, Karl Knutsson Bonde.
Krönikan är en förfärlig propagandaskrift där kung Karl höjs till skyarna medan hans medtävlare om makten överlag beskrivs som inkompetenta skurkar.
I vers efter vers framställs den stackars Kristoffer som en lönnfet och ondsint bråkstake som super, svär, och ägnar sig åt spel och sexuella utsvävningar nätterna igenom. Vi får också veta att den dag då denne liderlige sälle dog så drabbades hela Sverige av ett svårt oväder, vilket har tolkats som att helvetets portar öppnades på vid gavel.
I själva verket var Kristoffer av Bayern något så ovanligt som en medeltida regent som inte försökte styra landet som en envåldshärskare, utan delade med sig av makten till det riksråd som fungerade som hans regering. Och i den lagtext han signerade 1442 betonades det att landet skulle styras av svenska män, och att dessa skulle väljas i laga ordning – om än inte av allmogen.
Moderna forskare har också visat att Kristoffer var ansvarsfull och framgångsrik när det gällde utrikespolitik och finanser och menar att hans korta regeringstid var den mest harmoniska perioden under hela 1400-talet.
Så Kristoffer av Bayern kanske ändå är en värdig symbol för Gävle – trots tanthatten och snabelskorna.

Ulf Ivar Nilsson
www.ulfivar.se