Backman föddes i byn Västerberg och enligt kyrkoboken skedde det 1874. Själv hade han dåligt reda på sådana struntsaker, vilket gjorde att han firade sin femtioårsdag exakt ett år för tidigt. Så den snusdosa av silver han då fick av sina vänner och bekanta kom – när misstaget uppdagades – att betraktas som en rätt ovanlig 49-årspresent.

Att denne särling var född utan vänsterarm berodde, enligt folket i gårdarna, på att en ål virat sig runt armen på hans mamma Karin när hon väntade pojken.

Trots sitt handikapp var Jan-Erik en skicklig jägare som fällde villebråd på andras marker året runt, utan att grubbla så mycket över om det var lagligt eller olagligt. De flesta konflikter han utkämpade mot ordningsmakten bottnade dock i hans rätt omfattande spritkonsumtion.

– Du var mig en besvärlig en du, fräste fjärdingsmannen en av de gånger han skulle förpassa den motsträvige Backman till fyllcellen.

– Åja, nu tror jag inte fjärsman haft lika mycket bekymmer med mig, som jag med fjärsman, blev svaret.

Tydligen ägnade Jan-Erik Backman sig även åt lite grövre kriminalitet emellanåt, för det sägs att han var en ganska flitig gäst på länsfängelset i Gävle. När han släpptes ut därifrån för fjärde eller femte gången höll fängelsedirektören en liten moralpredikan som avslutades med en förhoppning att de båda inte skulle behöva se varandra mer.

– Jaså, svarade Backman förvånad. Ska du flytta?

Men han satt inte alltid på de anklagades bänk när han var instämd till tinget i Storvik. En gång stod en annan skojare inför rätta, misstänkt för att ha sålt en häst i dåligt skick. Jan-Erik var inkallad som vittne och skulle höras under ed, men vägrade bestämt att lägga fingrarna på bibeln.

– Nej jag svär inte vid evangeliet, sa han, utan jag svär som jag är van vid: Tammefan van’t märra halt.

Backman kryddade ofta sitt språk med svordomar, men han gjorde det med en viss finess.

– Du ska svära i en vänlig ton, gosse, sa han till en yngling som han tyckte behövde en lektion i ämnet.

Många av skrönorna kring denne krumelur handlar om alkoholförtäring och följderna därav, som när han med glansig blick betraktade en av sina suparkompisar och konstaterade:

– Du är så full, gosse, så jag ser dig dubbelt.

Eller när han bjöd hem en vän för att skåla in det nya året.

– Är du galen? Det är ju mitt i sommaren.

– Ja, men du behöver väl inte gå hem med detsamma.

Jan-Erik Backmans intresse för starkvaror förde honom några gånger till Venngarn, en alkoholistanstalt utanför Sigtuna. Men han var snart tillbaka i Storvik där han gick omkring och sålde strömming och annan fisk från en tvåhjulig träkärra som han av någon anledning kallade för Pärla – med tillägget ”den enda kvinna som varit mig trogen”.

Backmans pappa, Janne hette han, försörjde sig som fiskare och från början var det hans fångster ur Näsbysjön som sonen saluförde. Denne var för övrigt själv en duktig fiskare som trots sitt svåra lyte ofta syntes hantera sina nät i en roddbåt ute på sjön.

Jan-Erik köpte också strömming från Gävle som han hämtade ut från godmagasinet nere vid järnvägsstationen. Ibland hade han inte pengar så han kunde lösa ut leveranserna omedelbart och då hände det att matvarorna hann passera ”bästföredatum” innan de nådde konsumenterna. Men det hindrade honom inte från att ryta ”ligg still” till innehållet i trälådorna för att övertyga kunderna om att det rörde sig om dagsfärska varor.

Även i andra sammanhang kunde Jan-Erik Backman handskas lite vårdslöst med sanningen. När det en gång var tal om väder mindes han en sommar då det varit så hett att det luktade vidbränt i hela socknen och funnits så lite vatten i Näsbysjön att det dammade när man rodde.

Carl Zetterlund, lärare vid folkhögskolan i Västerberg, kulturpersonlighet och lokalpatriot skrev på 1970-talet en hel bok om Jan-Erik Backman och hans bravader. Många av skrönorna handlade om hans slagfärdighet, förmågan att utan betänketid kunna ge svar på tal. Som när Backman lurat en handlare så att denne var mäkta förgrymmad när de en tid senare möttes efter vägen.

Helst hade köpmannen velat spöa upp den storvuxne fiskhandlaren, men det var inte att tänka på eftersom han var själv rätt kort i rocken.

– Hade man tagit av dig huvudet så hade vi varit lika långa, konstaterade brottsoffret surt.

– Ja, blev svaret. Och lika kloka.

Annars var Backman inte mycket för att framhäva sig själv, även om han ibland stillsamt förklarade att ”det är bättre att tala väl om sig själv än illa om andra”.

En gång när han knackade på i en gård för att sälja fisk, svarade en vresig kvinna att det var hennes man som gjorde alla inköp, men att han inte var hemma för tillfället.

Jan-Erik betraktade damens nedåtvinklade mungipor och misslynt rynkade ögonbryn innan han svarade:

– Ja, jag förstår honom.

Vid ett annat tillfälle hade en av posttjänstemännen i Storvik köpt eleganta glasögon utan bågar, sådana man nyper fast över näsroten.

Jan-Erik betraktade honom närgånget och utbrast:

– Men vad i hellvitte har du framför ögonen, gosse. Vad kan du se med dom där?

– För tillfället ser jag en jävla drummel!

– Jaha, är det spegelglas i dom?

En annan historia – men den har jag hört från annat håll – handlar om när Backman en kväll stod på en järnvägsbro i närheten av Storvik och filosoferade. En man kom fram till honom, de började prata och efter en stund gällde samtalet hur långt de kunde se från sin lite upphöjda position.

Den främmande mannen, som kanske tog den storvuxne mannen för en byfåne, sa:

– Man kanske ser ända till Sandviken.

– Ojojoj, svarade Backman. Man ser mycket längre.

– Kanske ända till Gävle? försökte mannen och lät blicken löpa efter de blanka järnvägsskenorna

– Nej, det räcker inte på långa vägar.

– Hur långt ser man då?

– Ja du, blev svaret. Om det inte är mulet så ser man ända till månen.

Jan-Erik Backman var en ihärdig snusare, vilket fick en präst att tycka att han liknade ett svin.

– Nyttjar inte pastorn snus då?

– Nej, det gör jag sannerligen inte!

– Nähä, ocken är det då som mest liknar ett svin.

Apropå Guds tjänstemän så lär Jan-Erik också en gång ha sagt:

– Man skulle kanske ha

blivit präst, men det är ett

bittert öde det också för en karl.

Han hade även synpunkter på potentater högre upp i den kyrkliga hierarkin:

– Om Herren på den yttersta dagen inte talar Ovansjömål, så stiger jag inte upp, sa han vid ett tillfälle.

Så nu vet han som skapat Jan-Erik Backman vad som väntar när den stunden kommer.

Ulf Ivar Nilsson
www.ulfivar.se