Det var hon sannerligen inte ensam om. När den vanliga sjukvården inte lyckades kurera onda ryggar och krånglande knän – och det hände nog rätt ofta – betraktades det som självklart att söka hjälp hos denne pensionerade byggnadssnickare. Ja, många hoppade nog över sjukhusbesöket och åkte raka vägen till Hedesunda. För där visste man att man blev botad snabbt, enkelt och effektivt.

Ännu vid 80 års ålder var Strand-Pelle rak i ryggen och vig som en katt. Och hade ork nog att varje dag ta emot tio–tolv ledbrutna patienter. Nu är han borta sedan mer än 30 år men jag är säker på att många i våra trakter fortfarande kommer ihåg denne legendariske amatör­ortoped.

Per Olof Strand föddes 1885 i byn Rångsta i Hedesunda socken. I ungdomen arbetade han på en rad andra platser – bland annat sju år i Söderfors – innan han 1923 tog över föräldrahemmet och blev bonde. Han fortsatte dock att jobba heltid som byggnadssnickare, gifte sig och fick tre döttrar. Så han hade fullt upp och det och var ytterst motvilligt han i femtioårsåldern började hjälpa ledbrutna människor.

Det mesta som Pelle visste om kotor, muskler och leder hade han lärt sig av sin mamma Karin. Hon hade i sin tur fått sina kunskaper av Fall-Jöns, en så kallad klok gubbe som bodde någonstans bortåt Hedesundas fäbodtrakter.

Karin var bara 19 år när hon 1872 så smått började ”dra i led” och det dröjde inte länge förrän ryktet om den unga Hedesundaflickan spred sig och folk med allehanda krämpor började söka upp henne.

Strand-Karin, som hon kallades, frågade ofta sin son om han inte ville ta över efter henne, men Pelle slog alltid i från sig. Han trivdes bra som snickare var inte särskilt intresserad av hennes konster.

– Men gamla mor var envis och hon gav sig inte förrän jag lärt mig allt hon kunde om muskler, sträckningar och sådant som har med kroppens leder att göra, berättade Strand-Pelle för Arbetarbladets Lena Åström 1965.

Och han lärde sig snabbt, så innan Karin dog i mitten av 30-talet kunde hon belåtet konstatera att sonen ärvt hennes känsliga fingrar.

– För det sitter i händerna, förklarade Strand-Pelle själv när någon undrade hur han bar sig åt. Allt beror på känsligheten i fingrarna och det har absolut ingenting med trolldom att göra.

– Jag försöker snabbt leta rätt på vad som är fel, sedan utför jag behandlingen, antingen genom massage eller genom att försöka sätta felplacerade kotor tillrätta igen. Man behöver inte se, det räcker med att känna.

Ändå dröjde det till början av 1950-talet, och Pelle hade uppnått pensionsåldern, innan han slutade med jordbruket och fullt ut ägnade sig åt att hjälpa människor med rygg- och ledbesvär.

Till en början tog han emot sina patienter på övervåningen i det vita huset på Hedesunda­slätten där han och hustrun Helga bodde. Men många av hans patienter – eller gäster som han kallade dem – hade svårt att ta sig upp för trapporna så han flyttade mottagningen till en röd länga ute på gården som kallades sommarbyggningen.

Där höll Pelle till i ett rum som han delat av med ett draperi. I den halva som användes som väntrum stod besöksstolarna tätt och där var det nästan alltid fullsatt. I den del av rummet där han gav sina behandlingar fanns ingenting annat än en pinnstol som den hjälpsökande fick slå sig ner på.

Strand-Pelle var känd som en vänlig och ödmjuk människa. Han hade mjuka händer och kloka ögon och hans livsfilosofi gick ut på att vi människor ska hjälpa varandra efter bästa förmåga. Han var också noga med att inte göra skillnad på folk. Bakom skynket i Pelles uthus var alla lika.

Han visste att ortopeder och sjukgymnaster fnös åt hans folkliga läkekonst, men berättade också att både läkare och sjuksköterskor kommit till honom med trasiga ryggar och värkande leder.

– Det är roligt om en gammal man kan hjälpa dem som har det svårt, sade han anspråkslöst. Och han hade ingenting emot att bli kallad för kotknackare, det såg han nog närmast som en hederstitel.

Ändå gick verksamheten knappast ut på att knacka på kotor och inte heller handlade det så mycket om att slita och dra i skadade lemmar. Nej, Strand-Pelle var mer varsam än så.

Även om han ibland måste ta i lite för få att urhoppade ledkulor på plats uppfattade många hans behandlingar som lätta smekningar.

– Min mor lärde mig att man ska vara speciellt aktsam när det gäller halskotorna, förklarade han i en tidningsintervju. De är allra känsligast att arbeta med.

Och när han upptäckte att ett fall var för svårt för honom uppmanade han den hjälpsökande att vända sig till den vanliga sjukvården.

Men de flesta som kom till honom fick omedelbart hjälp och kände sig betydligt friskare när de åkte därifrån. Därom vittnar också de åtta fullskrivna gästböckerna som låg staplade på ett bord i väntrummet och där tusentals människor ända från Norge och Finland framförde sina tack.

Strand-Pelle ägnade sig också åt förebyggande vård och uppmanade sina patienter att tänka på hur de hur de satt och stod i vardagen.

– En kropp tål inte vilken obekväm ställning som helst, menade han. Åminstone inte under längre tid.

Han oroade sig också över att svenska folkets ryggar verkade bli allt svagare för varje år som gick.

– Det låter kanske konstigt, men jag tror faktiskt att man kan stressa på sig värk i ryggen. Och inte bara det, tv-tittandet och det evinnerliga bilåkandet hjälper också till att försvaga ryggarna. Kalla muskler är mycket ömtåliga och bilisterna måste skaffa sig fårskinn eller något annat värmande och sitta på.

Där var han långt före sin tid, så även om det nu inte var trolldom med i spelet måste man nog ändå konstatera att Strand-Pelle var en klok gubbe.