Kerstin höll på att bada sin yngsta dotter i en träbalja som hon ställt på de breda golvplankorna. De äldre barnen satt uppradade runt bordet, alla utom femtonårige Anton som sträckte ut sig på en av de enkla sängarna.

Snart skulle far komma. Han hade tidigt på morgonen begett sig till byarna bortåt kyrkan för att uträtta en del ärenden inför helgen och tanken hade varit att han skulle hinna hem medan det ännu var ljust. Men det mörknade fort över skogen den här tiden på året och ännu skulle det dröja en bra stund innan Abraham Sporrong kom pulsande genom snödrivorna till sitt nybygge på Björnön.

Där möttes han av en ohygglig syn. Av hans hem återstod bara en rykande hög och de enda människor han kunde urskilja i skenet från de glödande resterna var hustrun Kerstin och sonen Anton, båda svårt chockade och brännskadade. Lillflickan hade elden tagit samtidigt som tre av de äldre barnen dödats av en vargflock – mitt framför ögonen på sin mor.

Den här hemska händelsen inträffade på självaste julafton 1773 och det ska sägas på en gång att den inte till alla delar är fullständigt bekräftad av kyrkböcker och andra dokument. Men tragedin har levt kvar i Hamrånge som en muntlig berättelse genom alla år och de handlingar som trots allt finns bevarade motsäger inte att det kan ha gått till som de gamla berättat. Eller som bygdens författare Per Wiklund skildrar händelsen i Hamrångeboken 1970.

Efternamnet vittnar om att torparen Abraham Sporrong härstammade från de valloner som på 1600-talet hämtades från nuvarande Belgien för att arbeta som smeder vid Lövsta och andra uppländska järnbruk. Han var född i Harg i Roslagen 1719 men till skillnad från så många av sina släktingar ägnade han sig inte åt smide utan blev istället mjölnare.

Han gifte sig med den sju år yngre Kerstin Hane från Edsbro – även hon av gammal vallonsläkt – och via husförhörslängder och mantalsregister kan vi följa hur familjen flyttade runt i Hälsingland på 1750-talet, först i Bollnäs och sedan i Alfta.

Samma år som Kerstin födde sitt sjätte barn, det var 1769, flyttade de till Vifors där Abraham fick anställning som mjölnare. Vifors var ett av flera järnbruk i Hamrånge socken och hade härdar och hyttor i gång från slutet av 1600-talet till 1863.

Av någon anledning lämnade familjen Sporrong bruket redan efter ett par år för att bli nybyggare på Björnön, det rätt ödsliga markområdet mellan Hamrångefjärden och havet. Där övertog de en liten stuga efter kronobåtsman Johan Östman som gått genom isen och drunknat i december 1768.

Att äldste sonen Göran, som nu var i tjugoårsåldern, fick anställning som dräng och flyttade hemifrån framgår av de gulnade dokumenten, liksom namnen och födelseåren för de övriga barnen. Men när det gäller vad som hände den ödesdigra julaftonskvällen får vi helt förlita oss till vad som muntligt förts vidare från generation till generation. Även om händelseförloppet gick snabbt är det en historia med många turer och det är svårt att så här långt i efterhand veta var rågången går mellan dikt och verklighet. Vad man lagt till och dragit ifrån.

Det berättas i alla fall att medan mamma Kerstin badade sin treåriga dotter – som också hette Kerstin – behövde två av pojkarna, sjuårige Johan och nioårige Abraham, gå ut till den trästång som fungerade som dass och som var placerad på lämpligt avstånd från bostadshuset.

Men efter bara några sekunder kom gossarna inrusande i stugan och berättade med andan halsen att de sett något som såg ut som glödande kol röra sig i mörkret bland trästammarna. Elvaåriga Anna blev nyfiken och sprang ut på gårdsplanen, där en vargflock kastade sig över henne

När modern hörde flickans skrik och förstod vad som var på gång tog hon ett par brinnande vedträn från spisen och skyndade ut för att skrämma iväg rovdjuren. Men nu bar det sig inte bättre än att några glödande flagor hamnade i Antons säng där den torra halmen snabbt fattade eld.

Pojken försökte förgäves släcka branden, medan hans två yngre bröder helt panikslagna sprang ut genom dörren, till de väntande vargarna.

Snart stod hela stugan i ljusan låga och lilla Kerstin, som blev kvar där inne, gick en hemsk död till mötes.

Under julnatten vandrade Abraham, Kerstin och sonen Anton den långa vägen till prästgården i Hamrånge där de togs om hand av vänliga människor. Vad som sedan hände med fru Kerstin är inte känt, men hennes man blev så sinnesomtöcknad att han dog redan året därpå, 55 år gammal.

Även den brännskadade sonen blev psykiskt sjuk efter den fasansfulla natten och betraktades som velig av folket i bygden. Den 30 oktober 1774, när hans far dött, diskuterade kyrkostämman i Hamrånge vad man skulle göra med den värnlöse och omyndige Anton Abrahamsson. Resultatet blev att han togs om hand av bonden Erik Ersson i Häckelsäng och att denne som ersättning varje år fick hämta ut en kappe säd från sockenmagasinet.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se