Ynglingen kunde inte göra annat än att spänna ifrån hästen och bege sig hemåt. Där väckte han sin far och tillsammans återvände de till olycksplatsen, utrustade med lämpliga verktyg. Men det visade sig att trästången var så illa tilltygad att den måste bytas ut, så för att pojken skulle kunna fortsätta sin färd gav sig fadern iväg till närmaste hus där han utan att väcka gårdsfolket lånade ett par skaklar.

Dagen därpå snickrade han ett par nya och följande natt, när sonen kommit tillbaka, smög han iväg och lämnade tillbaka de han tjuvlånat. Lika tyst och diskret som natten innan.
Han vände hemåt med lättat samvete, men kunde inte låta bli att fundera över sitt tilltag: Det var fel av mig att låna skaklarna utan att be om lov, tänkte han. Ja, det kanske rent av var en synd mot Gud.

I samma ögonblick som han passerade kapellet i Järbo fick han sin oro bekräftad av ett misslynt knakande från det snötäckta templet. Och när han några sekunder senare fick höra ännu ett olycksbådande buller från den låga träkyrkan började han tyst för sig själv läsa Fader vår, syndabekännelsen och alla psalmverser han i hastigheten och rädslan kunde komma ihåg. Han tänjde på stegen och sneglade oroligt över axeln men där fanns varken änglar eller djävlar och i vinternattens bleka sken såg kapellet ut precis som vanligt.
Väl hemma reglade han dörren extra nog innan han kröp ner i bädden, oroligt grubblande över vilket straff Herren kunde ha i beredskap åt honom.

Kapellet i Järbo användes också som skola och dagen efter bondens nattliga äventyr – torsdagen den 1 mars 1860 – samlades barnen i sakristian för att undervisas av den unge prästen Alfred Steinmetz. Plötsligt lossnade en bräda från taket och föll i golvet med en smäll.

Skolbarnen hörde hur det började knaka i trävirket och läraren ropade att de skulle skynda sig ut. Han följde själv efter och när alla hunnit sätta sig i säkerhet gav taket vika och hela byggnaden störtade samman med ett förfärligt brak.

Det var den tunga bördan av blöt snö – och knappast bondgubbens egenmäktiga förfarande – som fått huset att rasa. Och de ljud han hört när han passerade kapellet förklarades med att det var just då som ankarjärnen brast, alltså de metallstänger som höll ihop byggnadens träväggar.

Ett av skolbarnen, Per Nord från Finnäs, sprang hem till sin mamma direkt efter olyckan. Han trodde yttersta dagen stod för dörren och skrek förtvivlat:
– Hä ä slut nu, mor!
Den repliken blev sedan ett talesätt i bygden: Hä ä slut nu, mor, sa Pelle Nord när kyrkan ramla.

Den bräckliga helgedomen var ganska nybyggd. Efter att i århundraden fått åka ända till Kungsgården för att gå i kyrkan om söndagarna bestämde sig Järboborna i mitten av 1800-talet för att bygga en egen gudstjänstlokal. Kapellet stod klart 1856 och av gamla handlingar framgår att det var byggt i trä, 32 meter långt, 14 meter brett och inte fullt fem meter högt.

Men det var tydligen ingen vacker skapelse. Brukspatron Hjalmar Petre på Gästrike-Hammarby, som bland annat ägde Kungsfors bruk, förklarade lite vanvördigt att han inte skulle vilja använda det ens som kostall. Och efter raset konstaterade ärkebiskop Henrik Reuterdahl att kapellet i Järbo varken varit med tillbörlig omsorg uppfört, ej heller fullt värdigt sitt ändamål.

Till en början kom en präst från Ovansjö till Järbo var tredje söndag och höll högmässa. Men vid nyår 1860 anställdes 29-årige Alfred Steinmetz som kapellpredikant på Kungsfors bruk och därmed fick Järbo sin första egna präst. Eftersom han tidigare tjänstgjort som rektor i Gävle kom han också att fungera som lärare för traktens barn. Steinmetz lämnade Järbo efter fem år och slutade sina dagar som kyrkoherde i Bollnäs.

Att kapellet säckade ihop efter bara fyra år berodde till stort del på brister i konstruktionen, och det fick den som haft ansvaret för bygget, en bonde som kallades Vallern, sannerligen höra. När man höll på att röja upp bland ruinerna ropade någon till honom:
– Du gjorde en duktig fälla du, men du fick inte en enda mus.

Av detta blev "Vallern" så förolämpad och arg att han gick raka vägen hem och eldade upp sin kyrkhatt. För nu skulle han aldrig mer sätta sin fot i Guds hus.

Bara tre dagar efter raset samlades kapellstämman i Järbo för att, som det står i protokollet, fatta det lika vackra som enhälliga beslutet att ånyo uppbygga sig ett kapell.
Arbetet med den nuvarande kyrkan startade omedelbart och trots att den var långt ifrån färdig började den användas som gudstjänstlokal redan första söndagen i advent samma år. Men den invigdes inte officiellt av ärkebiskopen förrän tre år senare.