Jag fyllde elva år på hösten 1957 och så fort jag hade en 25-öring över köpte jag en tablettask av märket Alfa. Det påstods i reklamen att de färggranna pastillerna var både välsmakande och välgörande, men om jag minns rätt så hade de en ganska sur smak, åtminstone om man hällde i sig alla på en gång. Det var alltså var inte själva tabletterna som gjorde att jag investerade så pass mycket i dessa blågulröda askar. Nej, det var fotbollsbilderna.

I varje tablettask fanns port­rätt i färg av en allsvensk spelare, och på baksidan hade man sammanfattat hans liv och karriär i åtta–tio kärnfulla rader. Egentligen var jag inte särskilt intresserad av fotboll, men liksom tusentals andra småpojkar drabbades jag och mina vänner av en samlarmani och ett ha-begär som gjorde att vi betraktade dessa Alfabilder närmast som värdepapper.

Häromdagen hittade jag min gamla samling längst in i en låda. Bilderna låg i en prydlig bunt som hölls ihop av en spröd gummisnodd. Det var 132 stycken, om man räknar med dubbletterna.
Min äldsta Alfabild föreställer Knut-Olof Olsson i Degerfors och är från säsongen 1950–51. Den bilden måste jag ha bytt åt mig, för mitt vurmande för dessa bollsparkare startade inte förrän några år senare, kulminerade runt 1956–57 för att sedan klinga av i samband med fotbolls-VM 1958.

På den tiden bodde jag inte i Gästrikland, men min bäste kompis hade en kusin som kom från Gävle och som ofta pratade om Sandvikens IF som på den tiden spelade i högsta divisionen. Det räckte för att jag skulle börja specialintressera mig för den klubben och när jag kollar i Alfaboken, som kom ut för några år sedan, upptäcker jag att mina elva sandvikare faktiskt utgör en komplett uppsättning av de spelare som fick representera klubben i tablettaskarna, under säsongen 1957–58.

En del av männen på bilderna kommer jag fortfarande ihåg. Målvakten till exempel, Stig ”Tjofsen” Olsson. Han var en ”greppsäker och reaktionssnabb keeper som anlitats en gång i B-landslaget”, får jag veta när jag vänder på bilden. Där berättas också att han värvats från Matfors och arbetade som elektriker. Det här var ju på den tiden då fotbollsspelarna även i allsvenskan försörjde sig med riktiga jobb.

Arne Hodin har jag också ett svagt minne av, liksom högeryttern Lennart Andersson. Jag har ingen aning om de var bättre än sina lagkamrater, det kanske bara var Tomas, kompisens kusin, som pratade lite extra om just dessa två. Men på Hodins baksida står det att han ”genom åren varit den nyttigaste länken i kedjan med öppnande framspelningar och smarta dribblingar som främsta vapen”.
Lennart Andersson beskrivs som ”en snabbtänkt och farlig ytter som ännu har mycket ogjort inom fotbollen”. Vi får också veta att han är född 1934 och arbetade som hålkortsoperatör, vilket var det närmaste datakille man kunde vara på 1950-talet.

Jag bläddrar vidare bland mina tummade bilder av vänligt leende SIF:are och ser fler bekanta ansikten ovanför de röda skjortorna som ser ut som västar med sina vita ärmar och prydliga kragar. Där finns Fred Eklöf och Roland Grönberg, Bengt Sjögren och Lennart Norbäck, Curt Cahlman och Sven Bergsten ...
Längre ner i bunten, bland alla okända ansikten från IFK Eskilstuna, Norrby, Jönköping Södra och Halmstad BK hittar jag ytterligare en spelare från Sandvikens IF. Han heter Sven Eriksson och visas konstigt nog i helfigur, där han kommer springande i en jublande målgest.
Bilden är från 1954 och färgtrycket ser lite konstigt ut. Om honom står det att han är en ”hyperfarlig rushare på löpbollar men brister något i teknik och är alltför ivrig”.

Jag blir sittande med mina gamla Alfabilder hela kvällen. Femtiotvå år bara försvinner och jag känner mig som barn på nytt, särskilt när jag betraktar de tre exemplaren av Sune Sandbring i Malmö FF. Kommer ihåg hur den gubben dök upp i ask efter ask medan landslagsmålvakten Kalle Svensson från Hälsingborg (jo, det stavades så på den tiden) var fullständigt omöjlig att få tag på.
Men varför finns det bara fotbollsspelare i bunten? Jag minns ju så väl att det också fanns ishockeyspelare i Alfaaskarna. Jag kan fortfarande se Stöveln Öberg, Nilas Brundin och Bomben Carlbaum framför mig i Gävle godtemplares vita dräkter. Minns också att Bomben var nästan lika flintskallig då som nu.
De lite sämre Gävleklubbarna hade också spelare instoppade bland de sura tabletterna.
Brynäsarna i sina hemstickade blåröda tröjor och Masen Karlsson och de andra från Strömsbro i knallgult.
Undrar var de bilderna tog vägen? Liksom killarna från Forshaga och Grums Rönnskär och Wifsta-Östrand? Jag kanske bytte bort alla mina hockeyspelare mot de där elva grabbarna från Sandvikens IF.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se