En lördag i början av februari 1923 bestämde han sig för att försöka skjuta en räv som han sett stryka omkring i fiskeläget. Bröderna Gideon och John Sundin, som också var fiskare, följde med och snart hittade de ett spår som löpte iväg ut på Lövstabukten.

Efter en halvtimmes vandring på den snötäckta isen kom de fram till Olsgrundet, eller Hornsgrund som den lilla ön hette på de officiella kartorna. Och där, på västra sidan av holmen, fick de syn på räven. Den stod på en kulle vid strandkanten och krafsade i snön.

När Alfred kom närmare upptäckte han att den lilla höjden i själva verket var en död val som låg fastfrusen i isen med huvudet mot land, stjärten mot sjön och den gulvita buken i vädret.

Den väldiga kroppen var täckt av ett tunt lager med nysnö som de tre männen ivrigt borstade bort. Större delen av valen låg under den frusna vattenytan och ena stjärtfenan såg ut att vara bruten. Det var kanske förklaringen till att den gått på grund och drivit in mot stranden. Men hur i all världen hade den hamnat här i Bottenviken? Valar håller ju till i Atlanten så den här stackaren befann sig fel sida om både Sverige och Norge.

Hur det gick för räven vet jag inte, men Alfred Grönberg och bröderna Sundin tog sig tillbaka till Fagerviken för att hämta lämpliga redskap. Och efter en stund var de tillbaka tillsammans med ytterligare två man, Gustaf Grönkvist och Johan Bergman.

Det blev ett tungt arbete att hugga loss det stora djuret ur isen, och ännu svårare att sedan dra upp det på land.

Från bruket i Karlholm lånade man kättingar och grova rep som bands runt valen på fem sex ställen. För att kolossen inte skulle skadas under bärgningen placerade man grova plankor mellan surrningen och kroppen. Och i den upphuggna vaken stack man ner en lång och kraftig trästege som valen kunde glida upp på.

Med hjälp av block och taljor och en vindpinad tall på holmen kunde man sedan spela upp den på stranden. Sträckan var bara några meter, men eftersom man bara lyckades rubba den tunga bjässen någon centimeter åt gången tog det ett par dagar innan man var klar.

Under tiden funderade gubbarna över vad de skulle göra härnäst. Det enda som kunde tas tillvara var väl späcket. Men hur skulle det gå till? Var det rimligt att det lilla fiskelaget startade ett eget trankokeri? Eller var det klokare att sälja fettet till en uppköpare?

Under kriget hade tranoljan kostat fyra kronor litern, det visste man. Men nu låg priset på högst 35 öre, så någon större vinst kunde de nog inte räkna med. Åtminstone inte i förhållande till arbetsinsatsen.

Ändå tackade Grönberg och kompani nej till ett anbud från Stockholm där någon erbjöd sig att köpa valet i befintligt skick för tvåtusen kronor. Eller också var det bara ett av de många grundlösa rykten som cirkulerade i Fagerviken under de här hektiska dagarna.

Men först av allt var det nog bäst att anmäla fyndet till myndigheterna. Det är ju inte lätt att veta vilka lagar som gäller när det handlar om strandade valar.

Någon av fiskarna fick kontakt med professor Einar Lönnberg på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Han lovade komma så fort valen dragits upp på land och betonade att ingen åverkan fick göras på kadavret förrän han varit där och tittat.

Även pressen intresserade sig givetvis för det sensationella fyndet. Arbetarbladets reporter Sture Sjöstedt sändes ut till Fagerviken och eftersom annonschefen Carl Albert Ledin var den ende på tidningen som ägde en kamera fick även han följa med.

De reste med tåg till Skutskär där de hyrde en gammal T-Ford med chaufför som kunde skjutsa dem de tre och en halv milen till kusten i Hållnäs.

Färden gick på smala och knaggliga vägar där framfarten hela tiden hindrades av en strid ström med bilar och motorcyklar, hästskjutsar, sparkstöttingar och fotgängare som alla var på väg till Fagerviken. Och när Sture Sjöstedt till slut kom fram dit han skulle kan vi låta honom själv berätta vad han fick se:

"I fiskeläget var hela befolkningen ute på backen, det tisslades och tasslades och pekades mot havet. Jo, därute vid Olsgrundet skulle besten ligga.

Det var ungefär tre kilometer dit och vi gav oss iväg över isen När vi kom till holmen var några gubbar i färd med att dra upp valen på stranden, Det var en underlig syn. Längden var väl cirka fjorton meter. Ur det vidöppna stora otäcka gapet, där tungan syntes som en ofantlig köttslamsa, kom en kväljande lukt som tydde på att inälvorna var stadda i förruttnelse."

Sedan Arbetarbladet och andra tidningar rapporterat om valen ökade intresset ytterligare. Flera skolklasser gav sig ut på isen och en tillfällig busslinje upprättades mellan Gävle och Fagerviken.

En av dagarna räknade en pojke alla bilar som stånkade fram på grusvägen till det lilla fiskeläget. Det var 193 stycken, en imponerande siffra i bilismens barndom.

Jag läste också någonstans att Fagerviken under en enda dag invaderades av tvåtusen personer. En del av dessa hade rest ända från Stockholm för att beskåda vidundret.

Ett kafé öppnades i all hast i ortens godtemplarlokalen och ute på Olsgrundet kunde åskådarna värma sig vid en stockeld som brann dygnet runt. I skenet från brasan gick en yngling omkring med en sparbössa och samlade in pengar till de män som slitit med att bärga valen.

Efter fem dagar anlände professor Lönnberg från Stockholm tillsammans med en medarbetare som var expert på att preparera döda djurkroppar Även från Uppsala utgick en vetenskaplig expedition bestående av zoologiprofessorn Sven Ekman och docenten Ivar Arwidsson.

De lärda männen konstaterade att det rörde sig om en ung hona av arten sillval. Hon var 13,52 meter lång och avståndet från högsta punkten till marken var 130 cm.

Sillvalen är världens nästa största val och kan bli uppåt 24 meter lång. Den som strandade i Fagerviken var alltså långt ifrån fullvuxen och Lönnberg gissade att hon var två eller tre år gammal.

De här stora däggdjuren lever på djupt vatten i Atlanten och det är ovanligt att de visar sig ens på den svenska västkusten. Så professorerna och docenten var lika förvånade som fiskargubbarna över det märkliga fyndet.

Efter tre veckor och kanske 10 000 besökare var äventyret över och lugnet kunde åter lägra sig över det idylliska fiskeläget. Den stora kroppen var slaktad och zoologerna hade återvänt hem. Mattons garverifabrik i Gävle, som tillverkade skosulor, köpte späcket för 15 öre kilot. Det rörde sig om 2 846 kilo så bärgarna fick 426:90 kr att dela på.

Dessutom betalade professor Lönnberg 300 kronor för skelettet. Det hamnade på Naturhistoriska riksmuseet där det fortfarande finns kvar, nerpackat i ett magasin

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se