Måndagen den 7 maj 1951, när arbetsdagen var slut, lämnade Jensen sitt hygge och började vandra hemåt efter en smal och lerig skogsstig. Det låg snöfläckar kvar på skuggsidorna men det var vår i luften och den unge dansken njöt av att den stränga svenska vintern äntligen var över.

Plötsligt fick han syn på en grovstickad damstrumpa och några tygtrasor intill en rishög vid en stor sten. Och när han lyfte undan några grenar skymtade han något som måste vara en människokropp. Den hade nog legat där ett bra tag för den var illa tilltygad av djur och insekter.

Ett par timmar senare fanns landsfiskal Gunnar Ljungqvist från Älvkarleby på plats med en av sina konstaplar. Fram till den här våren hade nästan alla brott utretts av de lokala polismyndigheterna, men de hade sällan någon större erfarenhet av så här grovt våld så under vintern hade statspolisen i Stockholm organiserat en grupp som kallades Riksmordkommissionen. Den skulle arbeta över hela Sverige och där ingick några av landets skickligaste kriminalpoliser.

Kommissionen leddes av kommissarie Nils Fahlander som tidigt nästa morgon reste till Båtfors med sina mannar. I gruppen ingick också en rättsläkare som konstaterade att det rörde sig om en kvinna och att kroppen troligen legat där hela vintern.

Under de senaste månaderna hade man avverkat skogen alldeles intill henne och marken var täckt av granris. Några dagar innan kroppen hittades tänkte man bränna av hela hygget, men av någon anledning hade man väntat med det.

Vid obduktionen i Uppsala slog man fast att offret var mellan 30 och 40 år och hade mellanblont hår. Man upptäckte också frakturer på skallbenet och noterade att hon dött av ”kraftigt trubbigt våld mot huvudets vänstra sida”.

Skadorna, plus det faktum att någon försökt gömma kroppen, pekade på att det rörde sig om mord. Ett mord där gärningsmannen hade ett halvt års försprång och där man inte ens visste vem offret var.

Men det ljusnade snabbt. Redan samma kväll som Jensen hittat kvinnan pratade han och de andra männen i lägret om en finska i 35-årsåldern som kommit till Båtfors i november året innan tillsammans med en jämnårig landsman. Och som försvunnit spårlöst efter bara några dagar.

Finnen hade fått jobb som huggare och paret flyttade in i en liten stuga intill den barack där de övriga skogsarbetarna bodde. Varken han eller hon kunde någon svenska men det fanns några andra finnar i arbetslaget som de pratade med. Ingen av dem kunde erinra sig vad paret hette, men de mindes att mannen var pratsam och trevlig och att han generöst bjöd sina landsmän på cigaretter. Kvinnan hade gjort ett mer tillbakadraget intryck.

Olof Olofsson, som arbetade som kock i lägret, berättade för poliser och journalister att kvinnan rusat ut från stugan i bara klänningen på morgonen den 25 november. Och att mannen sprungit efter henne.

Efter en timme hade den finske huggaren kommit tillbaka ensam. Han hade då verkat nervös och uppriven och förklarat att de båda skulle åka till Stockholm och ordna pass på finska ambassaden. Därefter hade han packat två väskor, tagit kvinnans kappa över armen och gett sig iväg till fots bortåt Hyttön.

– Efter några dagar dök han upp igen och påstod att kvinnan rest till Rovaniemi, fortsatte kocken. Men han arbetade ingenting utan satt bara inne i stugan och funderade. Dagen därpå gav han sig iväg och kom inte tillbaka.

Den finske skogsarbetaren identifierades snart som Sulo Veikko Hyönö, 35 år och hemmahörande i Uleåborg. Det var åtminstone vad som stått i det pass han visat upp vid gränsstationen i Haparanda när han den 17 november 1950 rest in i Sverige i sällskap med den ett år äldre Aino Savaloja. Drygt en månad senare hade Hyönö återvänt till Finland. Ensam.

Polisen i Uleåborg kunde bekräfta att fröken Savaloja åkt till Sverige i november och att hon sedan inte hörts av, trots att hon lovat sända ett julpaket till sin syster.

Det stämde också att hon rest tillsammans med en man, men han hette inte Veikko Hyönö utan Reino Pussinen och var en före detta bilreparatör med ett lätt skurkaktigt förflutet.

Pussinen greps av finsk polis och fördes till Gävle dit han anlände på pingstaftonen den 12 maj i sällskap med två polismän. Under den långa tågresan hade han flera gånger bedyrat att han vinkat av Aino på centralstationen i Gävle den 20 november och att han inte sett henne sedan dess. Han förnekade också bestämt att han någonsin arbetat som skogsarbetare.

På polisstationen i Gävle ordnade man en konfrontation där hans forna arbetskamrater inte hade minsta besvär att peka ut honom bland flera andra män av ungefär samma ålder och storlek. Vid de fortsatta förhören medgav Pussinen motsträvigt att han och Aino varit i Båtfors – och att han varit med när hon dog. Men han hade inte mördat henne, utan hon hade träffats av ett träd som han fällde just som hon kom med frukost till honom. Stackars Aino hade dött direkt och av rädsla att ingen skulle tro honom hade han gömt liket och bestämt sig för att ge sig av så fort som möjligt.

Annandag pingst vallades Pussinen vid platsen där Aino hittats. Han uppträdde lugnt och sansat och pekade tjänstvilligt ut stubben till det träd som kvinnan så olyckligt kommit i vägen för. Men när han gick fram till den sten där hon legat hela vintern var han nära att falla i gråt. Han plockade några vitsippor, strök av sig hatten och lade försiktigt ner blommorna på marken.

Då man skulle lämna platsen fick polisbilen motorstopp i en djup vattenpöl. Den misstänkte mördaren, som ju också var utbildad bilmekaniker, öppnade huven och torkade av fördelardosan. Sedan var det bara att åka vidare till den väntande cellen.

Dagen därpå tog man återigen ut honom till mordplatsen. Där väntade huggarbasen Jonsson som förklarade att Pussinen under sin korta anställning arbetat på ett helt annat ställe, längre in i skogen, och att man inte avverkat på den här platsen förrän efter nyår.

Som den värste Sherlock Holmes lyfte Jonsson sedan upp en av grantopparna som låg på marken.

– Vi hade ingen snö i november, förklarade han. Och ni kan själva se att det här trädet ligger ovanpå snön.

I bilen tillbaka till Gävle erkände Pussinen att han dödat Aino Savaloja. Hon hade följt med honom till skogen, så hade de råkat i häftigt gräl och i stridens hetta hade han slagit till henne med en grantopp som han höll på att kvista. Polisen trodde inte på den versionen heller. Så man fortsatte att pressa honom. Och till slut kröp sanningen fram:

– Jag slog henne i huvudet två gånger med yxhammaren! I blint raseri sedan hon kallat mig lögnare och allt möjligt.

Men hade han verkligen insett vilka konsekvenser slagen skulle få?

– Jodå, svarade Reino Pussinen lugnt. Jag har slaktat kalvar och andra djur sedan jag var sexton år genom att krossa deras skallar med en yxhammare. Så nog begrep jag att slagen skulle döda henne.

Han fick också frågan om det falska passet ingick i planeringen av mordet. Men det förnekade han bestämt. De var för att slippa betala underhåll för ett barn som han tagit sig över till Sverige under annat namn.

Eftersom både gärningsmannen och hans offer var finska medborgare skedde rannsakningen i deras hemland. Straffet blev femton år på tukthus för dråp.