Halvsju – sin tids Mårtsbo-Slim
Relaterat
Artikelbilder
SLAGFÄRDIG. Halvsju var Gävles stora original för hundra år sedan. Han hette egentligen Erik Viktor Jansson men det var det inte många som kände till. Han poserar han på Stortorget där han ofta slängde käft med stadens invånare.
Det finns två förklaringar till varför han kallades Halvsju. Den ena är att han arbetade i en speceriaffär i ungdomen, på den tid då butikerna kallades hökarbodar och öppnade redan klockan sex om mornarna. Och att han varje dag, till arbetsgivarens förtret, infann sig en halvtimme för sent.
Den andra förklaringen är att han längre fram i livet sprang omkring på stan lite snett och konstigt, och ropade Halvsju! Halvsju!
Jag vill helst tro på den första versionen. Visserligen var han en oberäknelig fylltratt och ett tvättäkta original, denne Erik Viktor Jansson. Men så himla stollig verkar han ändå inte ha varit.
Det berättas att Halvsju var artig mot damer, slagfärdig och rolig. Och att han var resligt byggd, stolt och självsäker. Men han hade lite svårt att anpassa sig efter andras önskemål och hans levnadsregel gick ut på att var och en hade rätt att ordna sitt liv efter sina behov och önskningar.
Tidvis försörjde han sig som sjåare i hamnen, men han hade också en del andra påhugg, bland annat som hjälpreda åt en slaktare som sålde kött på Stortorget. Han sprang även ärenden och åtog sig allehanda uppdrag som han tydligen utförde till största belåtenhet. Däremellan drack han en och annan pilsner, gärna med glada vänner på den illa beryktade Norrbackakrogen vid Staketgatan.
Halvsju var född i Stockholm 1848 och kom till Gävle i tjugoårsåldern. Här blev han snabbt en känd profil, respektlös och slängd i käften, precis som man förväntar sig av ett äkta original.
En av historierna om Halvsju handlar om när Oscar II kom på besök till Gävle. En stor folkmassa hade samlats nere vid kajen för att hälsa honom välkommen, och för att se ordentligt hade Halvsju klättrat upp på en av lyftkranarna. När så det kungliga fartyget lagt till vid kajen och regenten gått i land förkunnade en hög röst från kranen:
– Här uppe sitter jag, Ers Majestät!
Men på nyårsnatten 1913 var det slut på det roliga. Halvsju bröt ena benet och hamnade på fattigvården där han dog några månader senare, 64 år gammal.
