Nu i oktober skulle han ha fyllt 65 år. Men jag har svårt att tänka mig Alf Lundkvist som pensionär. Han var ständigt på språng, jagade nyheter överallt och kunde sammanfatta invecklade händelser i några rappa meningar. In i det sista var han den i särklass flitigaste av Sveriges Televisions alla reportrar. Det kanske var därför han segnade ner och dog den där natten för tretton år sedan. Bara 51 år gammal.

Alf Lundkvist kom från Bruket i Sandviken och det hördes så fort han öppnade munnen, även om han med åren slipade bort det värsta av hemstadens tungomål. Hans pappa arbetade på järnverket i över ett halvt sekel och hans mamma var hemma med barnen på femtiotalsmammors vis. Första åren bodde familjen på övervåningen i ett av husen vid Järngatan, omodernt och med dass på gården. När Alf var i tonåren flyttade man till Stålgatan.

Som liten led han av astma så han satt ofta hemma och ritade och skrev när kompisarna sparkade boll eller ägnade sig åt andra livliga aktiviteter.

Första gången man kunde läsa om Alf Lundkvist i Arbetarbladet var han tolv år och chefredaktör för två tidningar, seriemagasinet Jim Braddock och nyhetsbladet Nyhetsbladet. Båda var skrivna på maskin och hade en upplaga på 1 exemplar vardera.

Lite fler läsare fick han när han som femtonåring började sända in noveller till veckotidningen Tidsfördrif i Göteborg.

– Jag skrev en lång rad berättelser om en privatdetektiv som hette Prilliga Jönsson och som var med om en massa äventyr, berättade Alf långt senare. Jag skickade med teckningar och Tidsfördrif köpte allt med hull och hår.

Som många andra gossar från Bruket började Alf sin yrkesbana på Sandvik. Han var springgrabb på kallvalsverket, men drömde hela tiden om att bli journalist.

En dag ställde han sig i telefonhytten på verkstadsgolvet bland allt slammer och buller och ringde upp Arbetarbladets chefredaktör Yngve Möller.

– Jag rekommenderar dig att stanna kvar på järnverket, blev svaret. Där har du en trygg arbetsplats.

Men det struntade Lundkvist i. Han sade upp sig och efter en kort tid på Sandvikens Tidning vågade han sig in på Arbetarbladets lokalredaktion där han fick sitta i källaren och arbeta som frilans. Och han gjorde tydligen bra ifrån sig för 1965 fick han fast anställning och blev samtidigt den yngste medlemmen i Svenska journalistförbundet.

Alf Lundkvist stannade på tidningen i tio år och rapporterade om allt mellan himmel och jord. Men till Jernvallen vågade man inte släppa honom eftersom han var genuint ointresserad och helt okunnig om allt som rörde idrott. En egenskap han för övrigt visade upp även på 1990-talet då han mötte dåvarande Brynässtjärnan Anders Huss och troskyldigt undrade:

– Är det du som är Tigern Johansson?

Ett rabalder jag minns från Affes tid i Sandviken var när han lite på skoj avslöjade att kondomautomaterna på Folkets hus herrtoalett tillhörde ett privat företag och inte det kooperativa alternativet. En struntsak kan tyckas, men rikstidningarna hakade på och sedan dröjde det inte länge förrän arbetarrörelsens företrädare klagade hos chefredaktören över den unge sensationsmakaren. Ja, det gick så långt att Arbetarbladets verkställande direktör fick åka till Sandviken för att ställas till svars. Det kunde gå till så på den tiden.

Under sina år på tidningen skapade Alf Lundkvist också den årliga decemberföljetongen för barn om Gästrike-Tomten, där alla djur i skogen hade sina motsvarigheter bland arbetskamraterna på redaktionen. Och det var rätt träffsäkra porträtt, kan jag intyga.

I mitten av 1970-talet gick Alf Lundkvist över till regionalradion. Och det passade honom bra, för ärligt talat var han inte så lysande som skribent. Men han hade en fantastisk näsa för nyheter och var expert att på ett lättbegripligt sätt leverera korta, raka och informativa rapporter. Sånt som en del kollegor avfärdade som ”snuttjournalistik”.

Hösten 1982 blev han tv-reporter på det regionala nyhetsprogram som då hette Mitt-Nytt. Det var en stor dag – inte bara för Lundkvist utan för hela Gävle, Gästrikland och Gävleborgs län. Äntligen upphörde vår del av landet att vara en vit fläck på tv-kartan, för att använda en utnött journalistklyscha.

Och han började med en riktig rivstart. Under sina första fyra veckor gjorde Alf Lundkvist fler än tjugo inslag vilket imponerade stort på hans chefer i Stockholm. Sedan slog han kanske av en liten aning på takten, men efter tio månader kunde han belåtet konstatera att han gjort fler än etthundra inslag.

Redan på den tiden började Alf Lundkvist bli något av en legend. Det cirkulerade en del historier om att han var skärpt i jobbet men hopplöst tankspridd och disträ i privatlivet. Hur han lämnat sina barn på fel dagis och inte kunde komma ihåg sitt eget telefonnummer. Samtidigt var det viktigt för honom att alltid passa tider, att aldrig komma försent.

Som alla riktiga journalister var Alf noga med att allt han rapporterade skulle vara sant in i minsta detalj. Ändå lyckades han ofta skruva till de lokala händelserna så att de förvandlades till riksnyheter och sändes i Aktuellt eller Rapport.

Han arbetade också direkt för de rikstäckande nyhetsprogrammen och både han och hustrun Lena, även hontv-journalist, pendlade ofta till Stockholm för att vikariera på SVT:s nyhetsredaktioner. När så båda erbjöds fasta anställningar på Rapport 1993 lämnade paret lägenheten vid Nynäsplan och flyttade till Stockholm tillsammans med döttrarna Lotta och Linn. Och även där fortsatte han i samma höga tempo och syntes i rutan var och varannan kväll.

Till skillnad från många andra journalister var Alf Lundkvist alltid välklädd. Jag kände honom i mer än tjugo år och tror aldrig jag sett honom i annat än vitskjorta, slips och kostym. Sedan spelade det ingen roll om han pratade med bondgubbar på gödselstackar eller bruksdisponenter i styrelserum.

När jag intervjuade honom i Arbetarbladet 1987 frågade jag om han betraktade sig själv som en klädsnobb.

– Nej, svarade han. Men det är svårt att klä sig rätt i det här yrket. Jag minns när jag gjorde ett nyhetsinslag från oljetankern Thuntank V iklädd grå kostym och lågskor. Då förstår jag om folk tycker att jag är en snobb.

När jag tittar på det lätt gulnade tidningsklippet upptäcker jag en annan fråga jag ställde till honom vid samma tillfälle:

Vad gör du för att hålla dig i fysisk trim?

– Ett tag hade jag ambitionen att springa då och då. Men jag tyckte det var så tråkigt så jag slutade. Nu letar jag efter något roligare sätt att motionera. Och i väntan på det gör jag inte så mycket. Jag håller igång på jobbet. Sen somnar jag.