I samma tidning fanns en liten notis som förklarade vad som hänt. Leijman hade släppt ut sina ungtjurar och en av dessa hade tagit sig ur inhägnaden och gått till attack mot gårdens hund. Då hunden sökte skydd hos sin husse rusade tjuren efter och tumultet slutade med att ett av tjurens horn trängde in i Leijmans vänstra sida, strax under hjärtat. Allt gick väldigt snabbt och innan gårdsfolket hunnit fram låg deras husbonde död på marken.

Som tur i oturen hade August Leijman strax innan tecknat en olycksfallsförsäkring. Den kostade en krona, men så gällde den också i bara tio dagar. Och kan man tänka sig – det var under just den korta perioden som den här sorgliga episoden utspelade sig.

Den ihjälstångade bonden hade ingen familj och hans ende arvinge var en yngre bror, bergsingenjören Paul Leijman. Han bodde i Stockholm och skulle just resa till Gästrikland i ett tjänsteärende när dödsbudet kom.

Ingenjör Leijman hade räknat med att bli borta ett tag och därför styrt om så att eventuella brev skulle eftersändas till postkontoret i Kungsgården. Han skrev nu ett brev till postföreståndare Nyström, som också var stins vid den lilla järnvägsstationen, och berättade att hans resa blivit uppskjuten på grund av det tragiska dödsfallet. Men bestyren efter broderns frånfälle gick tydligen snabbare än han tänkt sig, för några dagar senare, det var fredagen den 6 april, anlände Paul Leijman till Kungsgården med tåget från Gävle.

Där låg några försändelser och väntade på honom, bland annat ett rekommenderat brev från Olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Kronan. Det innehöll en postväxel på 5 000 kronor och eftersom ingenjör Leijman inte hade några svårigheter att legitimera sig, med personbevis från pastorsexpeditionen och andra handlingar, lämnade Nyström ut både växeln och de övriga breven.

Han kände ju redan till att Leijmans bror omkommit i en olycka och de pratade lite om detta medan de väntade på eftermiddagståget som skulle föra Leijman tillbaka till Gävle. Här ute på landet fanns det ju knappast någon bank som kunde betala ut en så stor penningsumma.

När tåget gått började Nyström fundera över om han verkligen gjort rätt när han lämnat ut värdepapperet till en för honom obekant person. Han visste att tåget skulle göra ett långt uppehåll i Hagaström, och när det enligt tidtabellen anlänt dit ringde han och pratade med konduktören. Det här var ett godståg som bara medförde ett par passagerare och ingen av dessa hade, enligt konduktören, presenterat sig som ingenjör Leijman. Däremot fanns där en sjökapten Holger som på pricken motsvarade det signalement som stinsen i Kungsgården lämnade. Det beskedet gjorde Nyström ännu mer fundersam och han bestämde sig för att resa in till Gävle med sista tåget för att försöka få klarhet i ärendet.

När han kom fram ringde han stadsfiskal Thore Lidén, som omedelbart beslöt sig för att ta in den mystiske arvingen till förhör. Det visade sig att den misstänkte tagit in på Ångköket, en enklare restaurang i närheten av Centralen, där man också kunde hyra rum.

Gästen hade skrivit in sig som Paul Leijman och det var också det namnen han uppgav när ett par stadiga polismän steg in i hans rum. Leijman hade redan gått till sängs och vägrade klä på sig och följa med till polisstationen. Men när konstaplarna hotade att svepa in honom i filtar och att bära ner honom till en väntande droska, bestämde han sig för att följa med godvilligt.

Under långa förhör både på fredagskvällen och lördagen kröp sanningen fram. Det visade sig att båda bröderna Leijman var påhittade. Syftet var naturligtvis att lura till sig det feta försäkringsbeloppet och om inte stinsen i Kungsgården anat oråd och bedragaren använt sig av två olika namn skulle nog kuppen ha lyckats.

Den gripne mannen visade sig heta Anton Gotthard Levin Holmlund. Han stod som cigarrhandlare i de officiella papperen, var född 1869 i Stockholm och skriven i Klara församling. Holmlund var son till en kyrkoherde i södra Sverige och hade nyligen avtjänat sex månaders straffarbete för stöld.

Motvilligt erkände han nu hur han förfalskat August Leijmans dödsattest och Paul Leijmans prästbetyg, samt några intyg från kommunala myndigheter där det framgick att den falske brodern var den ende arvingen och därmed den rättmätige mottagaren av försäkringspengarna. Därefter hade han satt in dödsannonsen i ett par dalatidningar och berättat om olyckan för en av Falu-Kurirens journalister.

De hemmagjorda dokumenten och tidningsklippen hade han sedan skickat till försäkringsbolaget som godtroget betalat ut ersättningen.

Det visade sig också att det här nog inte var det första bedrägeriet som Holmlund ägnat sig åt. När kuppen blev känd hörde direktör Axel Frisk från det drabbade försäkringsbolaget av sig till stadsfiskal Lidén och berättade att man i juli året innan betalat ut 5 000 kr under nästan exakt likadana omständigheter – fingerade namn och stämplade intyg från obefintliga pastorsexpeditioner. Den gången hette förmånstagaren Fritz Ålund och det var hans far som slagit ihjäl sig vid en olycka med häst och vagn.

Trots att handlingarna även i det fallet var skrivna med Holmlunds handstil nekade denne bestämt till dessa anklagelser.

– Jag är oskyldig, förklarade han. Men jag vet hur det har gått till …

Dagen därpå skulle förhören fortsätta. Men när vakthavande konstapel öppnade dörren till cellen på polisstationen i Gävle tidigt på morgonen gjorde han en otäck upptäckt. Holmlund hade hängt sig i en snara som han tillverkat av en sönderskuren ylletröja och en näsduk och knutit fast i gallret vid den högt placerade fönstergluggen. Trots att kroppen var varm när den skars ner kunde doktor Åhman, som omedelbart kallades till platsen, bara konstatera att Holmlund var död.