Strax efter första världskriget, och kanske en bit in på 1920-talet, lär det ha funnits en reguljär busslinje mellan Gävle och Månkarbo. Enda orsaken till den lite udda förbindelsen hette Johanna Persson – en kvinna som hade namn om sig att kunna bota sjuka, hitta bortsprungna djur och förutsäga framtiden.

Hon kallades Månkarbogumman och bodde i en liten stuga efter landsvägen mot Uppsala och Stockholm, en och en halv mil söder om Tierp. Och det var sannerligen inte bara Gävleborna som sökte bot och lindring hos henne när de vanliga doktorerna inte räckte till.

Trots att det inte var så vanligt med motorfordon på Johannas tid stod det ofta uppåt femtio bilar parkerade efter dikeskanten utanför hennes stuga. Taxichaufförerna i Tierp körde skytteltrafik mellan järnvägsstationen och gummans bostad och i Skutskär ska det ha funnits en droskägare som i stort sett arbetade heltid med att skjutsa människor till Månkarbo. Fastän det var fyra mil, enkel resa, gjorde han ibland tre fyra vändor om dagen, men om någon av passagerarna dristade sig till att ifrågasätta gummans förmåga såg han alltid till att bilen stannande med ett ryck. Och medan föraren mixtrade under huven och fick fart på motorn igen berättade han att det blev så där varenda gång någon pratade illa om Månkarbogumman. Så nog hade hon trollkrafter allt!

Om det här medicinska halmstrået var född i Tolfta eller Vendels församling råder det delade meningar om, men det bör ha skett någon gång i mitten av 1800-talet. Några årtionden senare gifte sig hon sig med Noak Persson, som gjorde dagsverken åt bönderna och arbetade som kolare om vintrarna. För att försörja sin växande familj tillverkade han också kvastar som Johanna sålde till folket i bygden.

Noak dog rätt tidigt och det var först då, någon gång på 1910-talet, som Johanna började utföra sina mystiska konster, även om hon påpekade att hon minsann redan som flicka kunde se mer än andra. Hon berättade bland annat hur hon som ung piga botat en grannfru genom att locka ut en huggorm som ringlat sig in i kvinnans mun och ner genom halsen.

Som nybliven änka nöjde sig Johanna med att spå folk men efter en kort utbildning hos en kvinna i grannskapet, Gillbergagumman, började hon även bota djur. Ja, hon befriade inte bara kor och hästar, får och getter från allehanda åkommor utan kunde också lämna besked om vart bortsprungna kreatur tagit vägen.

En gång fick ”Noaken” – som hon ibland kallades efter gubben sin – besök av en bonde från Gisselbo som undrade om hon kunde hjälpa honom att hitta en försvunnen kviga. Gumman spejade genom konjakspluntan som bonden haft med sig, funderade en stund och sa:

– Hon är inte bortsprungen utan står i en hage och kan inte komma ut.

När bonden kom hem hittade han mycket riktigt sin kviga instängd i hagen. Sedan dröjde det inte länge förrän ryktet om Johannas övermänskliga förmåga började spridas i allt vidare cirklar.

Gumman hade inget emot uppmärksamheten och snart började hon också bota människor och ge dem goda råd, samtidigt som hon gav dem lite upplysningar om framtiden.

Inga sjukdomar var för komplicerade eller för allvarliga för Månkarbogumman. Och om den sjuke själv inte ville eller kunde ta sig till hennes stuga gick det lika bra att skicka någon annan. Hon ställde aldrig några frågor kring de sjukdomar hon behandlade, utan det enda hon behövde för att ställa sin diagnos var ett plagg som den sjuke burit närmast kroppen – en särk, en skjorta eller ett par strumpor. Och så – viktigast av allt – en kvarting brännvin. Eller ännu hellre konjak, gärna någon av de dyrare sorterna.

Behandlingen inleddes med att Månkarbogumman tog sig en rejäl titt på det medhavda plagget, vände och vred på det. Sedan riktade hon intresset mot buteljen som hon höll upp mot ljuset samtidigt som hon mumlade något som aldrig någon lyckades uppfatta. Så hämtade hon en liten glasflaska där hon hällde i en lite av brännvinet eller konjaken, fyllde sedan på med en skvätt hemkokad saft bestående av hallon, körsbär och vinbär. Därefter skakade hon blandningen ordentligt innan hon räckte över den till patienten eller dennes ombud och gav några förhållningsregler.

Nu var det varken spriten eller bären som skulle driva sjukdomen på flykten utan hemligheten låg i de 555 olika örter som hon kryddat anrättningen med. Ingredienser som hon och yngste sonen plockat i skogsbackar och på hedar i närheten.

Johanna tog emot människor från hela landet, ja till och med från Finland och Norge, och det talades om att en del av hennes patienter var läkare från Gävle och Uppsala. Hemma i Månkarbo var det nog inte så många som tog gummans hokuspokus på allvar, men de flesta höll god min och en del av byborna såg till att de fick del av kakan. Som grannen på andra sidan vägen som öppnade ett kafé där de som satt och väntade i timmar på att få audiens hos gumman kunde få sig något till livs.

Johanna Persson själv gick det heller ingen nöd på. De flesta som sökte hennes hjälp brukade lämna en femma medan andra kunde tycka att hennes ordinationer och spetsade blandsaft var värda uppåt en hundralapp. Pengarna försvann ner i en färggrann karamellburk och det sägs att 500 kronor inte var någon ovanlig dagsinkomst. Och även om en och annan tvivlade på hennes förmåga som helbrägdagörare så ifrågasatte aldrig någon hennes godhet. Hon var givmild och generös, lånade ut pengar utan vare sig säkerhet eller ränta, skänkte stora belopp till frikyrkorna i trakten och ropade in diverse alster när syföreningarna höll auktion.

Polismyndigheten hade inte bara problem med trafikstockningarna utanför Månkarbogummans stuga utan landsfiskalen ställde sig även tveksam till hennes metoder. Och efter en anmälan från ortens provinsialläkare blev Johanna Persson kallad till tinget, åtalad för kvacksalveri. Där bedyrade hon att hon inte gjorde någonting för att locka till sig människor och att hon aldrig begärt ett öre i ersättning. Och eftersom det var alldeles sant klarade sig och slapp böter.

Men så lätt gav sig inte hennes motståndare. En dag kom två män och bad om hjälp för sina krämpor. Gumman insåg direkt att de var läkare som ville sätta åt henne så hon gav dem följande utlåtande:

– Tyvärr kan jag inte bota er, mina herrar, för ni lider av avundsjuka och mot den åkomman har jag ingen hjälp att ge!

Nu var Johanna ingen motståndare till den traditionella sjukvården. En dag på hösten 1926 skickade hon efter distriktssköterskan, Jenny Sandström. Inte för att hon var akut sjuk eller så, utan bara för att meddela att hon skulle dö under den kommande natten.

– Inte då, invände syster Jenny. Johanna ser ju så pigg och rask ut.

Men morgonen därpå, när dagens första hjälpsökande knackade på dörren, låg Månkarbogumman död i sin säng.