Ibland är det som såhär:

Det kom ett mejl från Konserthuset, de skickade vidare ett mejl från ståupparen Magnus Betnérs pr-person Helena: ”Pressbiljetter får under inga omständigheter läggas undan av arenan eller hos återförsäljare. Vi accepterar inte heller att det finns för press avsedda biljetter som öronmärks för detta ändamål” stod det sådär strängt och Konserthuset bad lite om ursäkt och bad oss att höra av oss till pr-personen Helena för att via henne boka biljetter.

Så jag mejlade pr-personen Helena och frågade om pressbiljetter till Magnus Betnérs föreställning ”Livets ord” som kommer till Konserthuset 28 november. Nej, det hade de tyvärr inga på den här turnén, svarade pr-Helena. Varför inte det? undrade jag.

”Vi finner ingen anledning att subventionera biljetter när vi bara kör en eller två föreställningar; när recensionen kommer ut är ju föreställningen redan över”, svarade hon och erbjöd oss att prata med Magnus Betnér före föreställningen eftersom det skulle ligga i våra läsares intresse.

Men vad fan. Tänkte jag. Och svarade pr-Helena med ett inte så trevligt mejl (det var såklart inte vidare hyggligt gjort av mig), där jag förklarade hur vi resonerar. Kring recensioner, till exempel, som inte bara är nåt slags konsumentupplysning att nu är den här föreställningen här och den var jättebra. Utan som också har ett läsvärde för både dem som varit på föreställningen och dem som inte sett den. Det märks inte minst på att vi rätt ofta får kommentarer och mejl som handlar om recensioner vi publicerat.

Det visade sig att det var Magnus Betnér själv som bestämt sig för att sluta subventionera lokalpressen med biljetter eftersom han tycker att recensionerna vi skriver för det mesta är så dåliga och att vi kan betala själva om vi vill gå på nåt (läs hans dagbok på www.magnusbetner.com för hela resonemanget).

Han har delvis rätt, Betnér. Jag skrev ett mejl till honom också (pr-Helena tyckte att jag kunde göra det och det hade hon förstås rätt i, eftersom det hela inte var hennes påhitt utan hans) och förklarade att i den bästa av världar skulle vi förstås betala för våra biljetter. Det garanterar ett oberoende som man som tidning bör ha.

Men. Eftersom det här inte är den bästa av världar har nöjesredaktionen på Arbetarbladet inga stora säckar med pengar att ösa ur. Här finns en person anställd (jag) och vår lilla budget ska räcka till att betala frilansarna (och de får inte vidare bra betalt ska gudarna veta) som går på konserter och annat.

Att Konserthuset, och de andra arrangörerna, lägger undan pressbiljetter till oss och Gefle Dagblad är från början ett rent praktiskt arrangemang, så att vi alla vet att det finns platser till oss. Att vi sen inte behöver betala för dem är nåt som vi, med tanke på vår rätt torftiga budget, har tackat och tagit emot.

Vi har att välja mellan totalt oberoende men färre bevakade evenemang (eftersom pengarna inte räcker) och så många bevakade evenemang vi hinner med och visst beroende.

Hittills har vi valt det senare. Är det fel? Säg gärna vad du tycker.

Och för den som undrar. Konserthuset vill att vi ska komma, de tycker att det är viktigt att vi bevakar det som händer där och har ordnat med egna stolar som vår och Gefle Dagblads recensent får sitta på när Magnus Betnér kommer. Gratis. Vi har tackat ja.