Det har varit en vecka av trasiga barndomar. En vecka av berättelser som kommer in under huden och kvinnor som vägrar gå under.

Det känns passande, när nu veckan inleddes med den hundrade internationella kvinnodagen, en dag som i alla fall i Gävle passerade rätt obemärkt förbi. Det känns passande att min vecka (kanske din också, vad vet jag) ändå har bjudit på de här storartade kvinnorna.

Men vilka då undrar ni ju nu.

I tisdags var det Mia Skäringer. Komikern som är ena halvan av högt älskade ”Mia och Klara” på SVT, med karaktärer som frisören Gulletussan och trashiga Tabita på sitt cv. I tisdags var Mia Skäringer i Gävle och gav sin föreställning ”Dyngkåt och helig som fan” och inför ett helt fullt Konserthus klev hon ut på scenen i en gammal bikini och skrålade den där låten som Fritidsresor har i sin reklam. Alla skrattade så att de höll på att dö.

Men skrattet fastnade rätt rejält i halsen. Mia Skäringer berättade om en våldtäkt, om pappans alkoholism, om självmordsförsöket och om anorexin och bulimin och man satt där med en klump i magen och nickade igenkännande – inte för att vi 800 också har ätit laxermedel efter att ha tryckt i oss ett bigpack med glass – utan för att berättelsen också handlar om hur livet är och hur det är att vara kvinna.

Och så skrattade man igen för hon är så satans rolig. Också.

Och det är både läskigt och befriande att få skratta åt historier som egentligen är riktigt hemska. Men skrattet finns där som en port, tror jag, som gör att man kan ta in, lyssna och bära med sig.

Det kan liksom inte bara vara hemskt. Då stänger man av.

Filmen ”Precious” skulle kunna vara sån. En sån där film som man läser om och tänker oj vad bra att det görs såna här filmer om en ung kvinna, en flicka, osynlig och överviktig med en far som våldtar och gör henne med barn och en mor som är ännu värre och misshandlar och utnyttjar. Bra att det görs men jag orkar nog inte se.

Men mitt i detta hemska, som skildras genom korta men jäkligt effektfulla klipp, finns flickans, Precious, vackra drömmar där hon är berömd och hyllad, går på röda mattor och skriver autografer, där hon har en pojkvän med ljus hy och snyggt hår.

Och mitt i detta hemska finns en styrka, en låga av självkänsla mitt i självföraktet och så en lärare och en socialarbetare som ser Precious just när hon vågar visa sig och så blir berättelsen om Precious inte en berättelse om en överjävlig uppväxt utan en stark ung kvinna.

Den såg jag i onsdags. Och den går fortfarande på bio i Gävle men inte hur länge som helst så gå och se den nu.

En vecka med trasiga barndomar är ingen lättsam vecka. En vecka med kvinnor som vägrar gå under är det inte heller. Men att få skratta och gråta och se och höra berättelser som går in under huden på en och stannar där och både värmer och skyddar en, det händer inte varje vecka. Jag är väldigt nöjd jag. Hoppas du är det också.

Bra just nu:

”Kom ta min hand”. Folkteaterns alldeles underbara dansteaterföreställning. Gå och se, gå och se!

”Solsidan”. Tv-serie med bland andra nämnda Mia Skäringer.