Hur börjar man en resa genom USA:s musikhistoria? Jo, på Tootsie’s på Broadway i Nashville förstås. Det är den bästa klubben på den del av gatan som brukar kallas honky tonk row och där alla ställen har liveuppträdanden i princip hela dagarna och kvällarna sju dagar i veckan. Här har banden boots och cowboyhatt och spelar covers som alla sjunger med i utom ett gäng oförstående svenskar som aldrig har hört låtarna, förutom "Sweet Caroline och "Mustang Sally" tidigare.

Faktum är att haken på Broadway känns betydligt intressantare än countryns nationalscen Grand Ole Opry en mil utanför Nashville där världens största direktsända radioprogram spelas in varje veckoslut. När vi besöker showen är kvällens huvudnummer en avdankad Ricky Scaggs.

På museet Country music hall of fame inne i centrala staden kan man tillbringa timmar med att gå runt och läsa om honom och betydligt mer intressanta artister som George Jones, Emmylou Harris och Jimmie Rodgers.

Från countryns huvudstad är det bara 30 mil till bluesens dito.

Memphis är fattigare och har inte en lika polerad yta som Nashville. Men staden känns genuin. I en ruffig utkant av centrum ligger Sun Studio där otaliga rock n roll- och bluesartister som Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Howlin’ Wolf spelade in på 50- och 60-talen.

Studion ligger i ett litet oansenligt hörnhus i tegel, men rymmer mycket historia.

Här får man veta intressanta saker som hur Johnny Cash i sin karriärs begynnelse saknade trummis och skapade en rytmsektion i sitt band genom att stoppa en endollarsedel mellan strängarna och halsen på sin gitarr. Eller hur den legendariske skivbolagsgrundaren Sam Phillips var en hårsmån från att nobba en tonårig Elvis Presley efter två provsjungningar. En desperat Elvis ställde sig då och sjöng den gamla blueslåten "That´s all right mama" och resten är som man säger historia. Betydligt senare kom Bob Dylan till studion och kysste den golvfläck där Elvis ska ha stått och U2 spelade in hela sitt album "Rattle and hum" här.

Efter en helkväll på bluesbarerna längs Beale Street med efterföljande bakfyllevandring på Elvis Presleys Graceland inser vi att vi inte hinner med den till museum ombyggda Stax-studion. Soulen får vänta, vi ska further down south till landsbygdsstaten Mississippi, deltabluesens hjärta. Här sålde bluesens fader Robert Johnson sin själ till djävulen i en korsning mellan highway 61 och 49 för att bli bättre på att spela gitarr.

Någonstans i staden Greenwood ska Robert Johnsons grav ligga, har vi fått veta av några trevliga svarta damer på ett visitors center. Men var? På den slumrande lilla stadens Waffle House, det flottigaste av alla flottiga snabbmatställen, är det ingen som känner till vem Robert Johnson är när vi hör oss för.

– Jag brukar bara jobba och sedan åka till Wall-Mart och sedan hem så jag har ingen aning. Jag är ledsen, säger en kvinna i personalen efter att hon frågat alla sina kollegor som oförstående skakat på huvudena.

På bildelsfirman intill finns det i alla fall två kunder som ser ut som lastbilschaufförer som i alla fall inte ser ut som fågelholkar när vi frågar.

– Robert Johnson, menar du musikern? Säger den ene av dem.

När vi nickar instämmande ger han oss en vägbeskrivning som är så lång och fylld av detaljer att en naturalist som August Strindberg hade blivit imponerad. Efter många om och men som bland annat inbegriper ett bisarrt samtal med några män med stora maskiner som kör runt i gyttja på en gårdsplan hittar vi fram till ett litet vitt träkapell vid en åker och en liten sjö. Johnsons grav är den finaste på kyrkogården men det säger inte så mycket då resten är några träkors och en jordhög från någon som just grävts ned. Kapellets dörr står och slår och skapar en spöklik stämning.

Här ligger han alltså begraven, mannen som har inspirerat storheter som Muddy Waters, Howlin' Wolf, John Lee Hooker och otaliga till. Det är inte bara den isande Mississippikylan som gör att en rysning går genom kroppen. Kontrasten mot Gracelands påkostade meditationsträdgård med Elvis och alla andra Presleys gravar är total.

En ännu större kontrast upplever vi när vi åker in i Louisiana och ett Mardi gras-firande New Orleans med trafikstockning. Karnevalhögtiden är färgglad, utklädd och högljudd. Överallt är det trängsel, pärlhalsband och tuttar och allt är ganska hysteriskt. Det är inte därför vi har kommit hit, utan för jazzens skull.

Frenchmen Streets jazzklubbar liknar countryklubbarna på Broadway och bluesklubbarna på Beale Street, men allt känns mer avslappnat och mindre kommersiellt. Bästa stället är The spotted cat som bara består av en sliten lokal med en bar och en liten scen i ett skyltfönster där jazz- och swingband spelar varje kväll. Stämningen är svettig och musiken står i fokus.

En sak som slår mig är hur hög klass alla dessa okända artister och musiker som vi ser håller. Bandet som spelar ikväll har mycket blås och en fantastisk keyboardist. En bit in i spelningen lämnar han dock över tangenterna till en kille i publiken som visar sig hålla nästan lika hög klass. En stund senare blir en annan åskådare med snygga kläder bandets nya gitarrist och innan kvällen är slut har dörrvakten gjort ett gästspel på bastuba.

En kväll tar vi oss ut till Vaughan´s där trumpetaren Kermit Ruffins spelar med sitt band varje torsdag. Stället ligger i villaområdet Bywater i utkanten av staden där flera av husen fortfarande är övergivna efter den översvämning som följde av stormen Katrina för snart fem år sedan.

På Vaughan´s kostar ölen två dollar och gästerna bjuds på en gratis tallrik gumbo, en Louisianaspecialitet som är en köttgryta med varierande ingredienser, innan bandet börjar spela.

När vi kommer tillbaka till The spotted cat några dagar senare blir vi hänförda av en tjej som sjunger precis som Billie Holiday. Den natten avslutas med en salig vandring längs Mississppifloden tillsammans med Uppsala-Johan. Jag kan svära på att Magnus Lindberg hade velat vara med.