Det är ett väldigt tjat om vad som går hem i Europa, är det inte? Darins You’re out of my life passar europeisk radio, Timoteijs Kom låter ju sådär östeuropeisk så det borde ju gå hem i stugorna i Ukraina och så vidare och så vidare.

Egentligen. Hur viktigt är det? Kan vi inte bara bestämma oss för att det inte spelar nån som helst roll.

Nu har vi haft sex långa veckor fulla av schlager, 32 melodier, dödsduschar, fläktar, guldkonfetti, converseskor, textblackouter, 140 shots på baren på Livingroom i Sandviken och Dolph Lundgren. Är det inte fint så, va?

Nu kommer vi att spekulera ihjäl oss hur det kommer att gå för Anna Bergendahl i Oslo fram till i maj och om det sen går dåligt där så kommer vi att spekulera i hur vi ska bete oss framöver eftersom svenska folket uppenbarligen inte har nån fingertoppskänsla alls för vad som funkar i Europa. Eller så går det skitbra. Det har vi ingen aning om.

Och jag tycker att vi kan skita i det.

Visst, skicka iväg Anna till Oslo och håll tummarna. Men mentalt kan vi väl lika gärna bestämma oss för att det är bra nu. Vi har haft roligt. Vi har hört många värdelösa låtar, vi har hört några bra och det är ju det som är grejen. Hur mycket nu än Dolph kommit fram till att det stora hotet mot Mellon är vår egen rädsla för norrmännen eller hur han nu fick till det.

Det ledde till en finfin mellanakt och det kan vi ju tacka för.

Men annars. Var glad Anna. Var glatt svenska folk. Hennes låt funkar för oss, och det är bra så.

Och i stället för att spekulera i vad som händer i Oslo så kan vi fundera över hur Anna gör när hon trollar bort gitarren. Det har vi åtminstone en chans att lista ut.