Föreställningen, som han gästade Konserthuset i Gävle med på fredagskvällen, heter ”Dålig stämning” och det är det han tänker sig att han sprider, när han är så uppenbart politisk och mer förbannad än lustigkurre. Han är van, säger han, han är alltid den som sprider den där dåliga stämningen, den som vi är så rädda för och den som får oss att aldrig stå för vad vi tycker.

Men i Konserthusets Gevaliasal blir det inte nån dålig stämning, tvärtom.

För Özz Nüjen är rolig också. Och allvarlig. Rörande. Modig.

”Dålig stämning” är en 90 minutersmonolog snarare än en lång stand up-rutin, och Özz Nüjen kastar sig mellan att skämta om kungen, samförståndsandan (här är vi överens om att vi inte är överens) och dåliga svenska terrorister och berätta om sin uppväxt, om flykten över minfältet då den åttaårige Özz inte kan låta bli att göra pruttljud med munnen trots att hans mamma sagt till honom att han riskerar hela familjens liv om han pratar och om hur pappan togs av militärpolisen och kom tillbaka som en skugga, om hur han ända tills han var 15 kissade i sängen för att han var rädd för mörkret.

Det är effektfullt. Och effektivt.

Vi lyssnar med öronen på skaft och skrattar en hel del, för att sen storögt lyssna till berättelserna om en barndom där man inte fruktar döden utan ljudet, skriken, av sorg.

Budskapet går fram. Och stämningen är sån att det blir självklara stående ovationer. Lisa Pehrsdotter