Arbetarbladets recensent föll för det fina samspelet mellan Lillebror och Karlsson.

I tidningen står om en mystisk tunna som setts flyga över Vasa­stan. Kanske är det en spion från en främmande planet? Den som fångar föremålet får 100 000 kronor i belöning.

Både Lillebror och den unga publiken i den fullsatta Gevaliasalen förstår såklart det surrande fenomen som det rapporteras om i själva verket är en genomklok och lagom tjock man i sina bästa år – Karlsson på taket.

När mamma och pappa Svantesson ska fara på solskenssemester vill Lillebror (spelad av en säker Benjamin Wahlgren Ingrosso) därför inte följa med. Han måste ju vara hemma och se efter Karlsson.

Själv ska han passas av barska barnvakten Fröken Bock (Hans Wahlgren), som också ska passa upp på den ständigt klagande farbror Julius (Anders Öjebo), som bjudit in sig själv att hälsa på just när familjen ska åka bort.

Samtidigt planerar de två klantiga tjuvarna Fille och Rulle att fånga Karlsson för att knipa belöningen.

Lillebror och Karlsson får alltså fullt upp.

Markoolio i snickarbyxor och propeller är verkligen perfekt som Karlsson. Han är lurig, lekfull och tjurar trumpet om han inte omedelbart får som han vill. Allt det där vi förknippar med Astrid Lindgrens figur.

Speciellt i sång- och dansnumren imponerar också samspelet mellan honom och Benjamin Wahlgren Ingrosso. Scenen när de båda sitter på taket på Karlssons hus, äter bullar och tittar på människorna som rör sig där nedanför är fin.

Föreställningen är en blandning av musikal och fars. När Karlsson kommer med det ena påhittet efter det andra och spökskrämmer bovarna jublar barnen i salongen. Och under fäktningsscenen mellan Karlsson och Fröken Bock skrattar sexåriga Axel så mycket så han nästan trillar av stolen.

I vissa partier blir det dock lite svårt att höra vad som sägs när samtliga på scen pratar i mun på varandra samtidigt som händelserna förstärks med ljudeffekter.