Strömmar till en liten scen vid sidan om. Scenen där Perssons Pack från Hälsingland nu kommer upp och öppnar med hembygdshitten ”Hemma”. Persson själv med liten hatt, breda hängslen över t-shirten och akustisk gitarr.

Två unga raggare nedanför och lite vid sidan av scenen – inte mer än nitton år – tar synkront upp sina kammar ur bakfickorna och kammar bak håret vid sidorna. Den mer hängivna publiken som packat ihop sig framför scenen sträcker upp händerna i luften och sjunger med. Och klappar taktfast i de snabbare numren.

Det är mycket kärlek mellan publiken och Packet. Mycket kärv och lite bångstyrig värme.

Per Persson är hälsingskt blyg men gömmer det framgångsrikt bakom den intränat spelevinkaktige scenpersonen Persson. Rättar ideligen till sin snus med tungan. Skjuter tillbaka hatten och spänner ut hängslena.

”Så här går det till i showbiz förstår ni!”, undervisar han publiken mellan de djupa ölklunkarna i ett av mellansnacken.

”Först tar man upp. Och så tar man ner. Och så tar man upp igen.”

Ner – det är de klarsynt vemodiga låtarna som kan påminna om Slas-romaner. Eller i alla fall om titlarna. ”Vägen till brevlådan”. ”Henrietta ska du också glömma”. ”Innan himlen klarnar”.

Upp – det är Perssons Packs underliga form av dragspels-jamboree-marscher som tar sitt obetvingliga driv ifrån Ingemar Dunkers säkra trumbankande, och som nästan får publiken i Hedesunda att hoppa ur brallorna av lycka.

Det är förstås en sådan som avslutar Perssons Packs drygt timmeslånga resa med danspubliken på Ön. En bonnröjig version av ”Mördar-Anders”.

Mörkret har lagt sig nu och männsikorna sprider sig igen. Mot öltält, chorizogrillar och chokladhjul. Mot dansbanan. Och in i skogen.