Sakta ringlande cigarrettrök har alltid gjort sig vansinnigt bra på film.

Åtminstone förr i världen sponsrade tobaksbolagen Hollywoodskådespelarnas rökning vilket gjorde att det alltid fanns ett ansenligt lager med giftpinnar på inspelningsplatserna.

Ett nonchalant puffande i nattklubbsmiljö var framförallt rasande snyggt i bild.

Men det signalerade också rollkaraktärens självständighet. Man var moderna människor. Man tog sig friheten att ta en rökpaus. Man tog sig frihet.

På 1950-talsikonen James Dean sitter ciggen fastklistrad antingen i handen eller mungipan. Han levde farligt och körde ihjäl sig tidigt och snabbt blev cigarretten lika mycket symbol för spänning och ungdomligt dödsförakt. Det var till och med innan det blev livsfarligt att röka.

I dag tar sig Lisbeth Salander friheten att röka på film. Men det ser mindre ut som njutning än tvång. Med så trasiga nerver har hon inget val. Rökningen tillhör samma pansarbestyckning som hennes skinnjacka och nitar.

Cigarretten har framförallt blivit ett attribut till filmvärldens underklassmorsor, sjaskiga tvårummare, ölburkar, förort, loftgångshus, arbetslösa och psyksjuka. I konsekvensens namn; de som har det tuffast på alla sätt, de drabbas dessutom av rökningens skadeverkningar.

Inte för att det har rökts så särskilt mycket i samtidsskildringar på senare år.

Det finns till och med en amerikansk antirökorganisation som för statistik över tobaksanvändningen i biofilmer (antal tillfällen när folk röker/grad av sexig eller cool attityd/om rökaren är en good guy eller bad guy).

Brittiska läkarförbundet krävde i en skrivelse i vintras förbud för rökning på film – om den inte visade sanningsenliga följder som cancer, andra sjukdomar och död.

Det blir mycket annan rekvisita som försvinner också om man ska följa ett sånt recept.

Nej, jag tror tvärtom att blossandet kan vara på väg tillbaka på film. Just därför att det inte är tillåtet någon annanstans.

Häromdagen såg jag en framgångsrik börsmäklare tokröka i en norsk thriller.

När de välbeställda numera får suga nervöst på cigarretterna illustrerar det att de har det så extremt jobbigt däruppe på toppen med att vara direktörer och förvalta sin jätteförmögenhet. Rikingarna kan ta sig friheten att röka för de tror sig kunna köpa allt, även hälsa. De är odödliga, nästan som gudar.

Och apropå framtiden så röks det förresten i "Avatar" också, inomhus till råga på allt.

Rökning är användbart, säg inget annat. Den detektiv som inte röker har ju aldrig en tändare till hands när hon blir instängd i en mörk källarhåla.

Men jag har alltid undrat hur rökfria skådespelare fixar att spela rökande rollfigurer. Mindre bra tydligen.

Maria Lundqvist säger i en kvällstidningsartikel att hon höll på att spy under "Rallybrudar" eftersom hon skulle föreställa en kedjerökande kvinna.

Susan Sarandon höll inte bara på att spy utan gjorde det verkligen, vid inspelningen av "Wall Street 2". "Vi började med cigarretter klockan åtta på morgonen", klagar hon.

Huruvida det handlade om vegetariska cigarretter sägs inte. Såna som antirökaktivisten Jane Fonda införde redan i början på 80-talet när hon skulle spela kedjerökare i "Agnes av Gud".

Vegetariska cigarretter? De brukar kallas så. En sorts örtcigarretter som verkar ha blivit allt vanligare som substitut vid filminspelningar och på teaterscener och vid ett par tillfällen fått publik i salongen att misstänka annat gräs.

På fredag har "Shutter island" Gävlepremiär. Leonard DiCaprio ses bolma redan i trailern, rapporterar de nitiska tobaksjägarna i scenesmoking.org.

Men kommande "I love you Phillip Morris" är i alla fall garanterat rökfri trots titeln.

Bäst just nu:

Smoke gets in your eyes (klassisk låt, flitigt förekommande på film)