Rockigt helhetsgrepp - på gott och ont
Från utskälld provokation till familjenöje – den svenska hårdrocken har gjort en spektakulär resa. Högstadiehårdrockarna i nitbälten har blivit nostalgiska dagispappor, medan ständigt nya generationer svenska musiker uppfinner genren på nytt.
Relaterat
Fakta
Så jävla metal
3 av 5 poäng
Regi: Yasin Hillborg
Folkets hus, Hofors
I dokumentären "Så jävla metal" tar filmaren och hårdrockstrummisen Yasin Hillborg ett sumobrottargrepp kring hela den svenska metalscenen. Han pratar med 70-talspionjärerna i November, berättar Europes framgångssaga, går underground med dödsmetallen och hänger med glada festivalfirare på Sweden Rock. Med mer än 100 intervjuer och massor av musik försöker han visa på det svenska inflytandet över den globala hårdrocken.
Hillborgs ambition att berätta precis allt om svensk hårdrock, både historiskt och genremässigt, är filmens styrka likväl som dess svaghet. I många fall är det en ren fröjd att få grotta ner sig i detaljer kring Europes managerbråk eller de norska blackmetalbandens nihilism, men det är på bekostnad av en tydlig röd tråd. Filmen som helhet hade mått bra av att inte gapa efter så mycket, eller kanske rentav ha omvandlats till en hel dokumentärserie.
Men som snabborientering i fyra decennier av långt hår, tunga riff och svettiga trummor är den definitivt sevärd, om inte annat för kontrasten mellan Siewert Öholms vettlösa antihårdrockstirad i "Svar direkt" och funderingarna från ett hundratal tänkande hårdrockare.
Karin Svensson/TT Spektra
