Bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes hör till världens mest framgångsrika filmregissörer.

I alla fall om man ser till priser – bland annat har fem av deras filmer vunnit tunga utmärkelser på Cannesfestivalen.

– Det viktiga är inte att vinna – men tack vare Cannesfestivalen har våra filmer blivit kända över hela världen, säger bröderna när TT Spektra möter dem på en takterrass i Cannes under 2011 års festival.

Ett par dagar senare kommer nu Sverigeaktuella ”Pojken med cykeln” att vinna det tunga Stora jurypriset.

Bröderna har med filmer som ”Rosetta”, ”Barnet”, ”Lornas tystnad” och ”Sonen” satt Belgien på kartan som filmland.

”Pojken med cykeln” fortsätter deras närmast socialrealistiska stil, men filmen avviker på flera sätt från deras tidigare: den är inspelad på sommaren, den har lite musik, den har en välkänd skådespelerska i en av huvudrollerna – och, inte minst, den slutar på ett hoppfullt sätt.

– Det finns inget annat val än att känna optimism. Och film tillåter oss att drömma. Det här är en saga, som tillåter en väg ut. Det finns oerhört mycket pessimism runtomkring oss, och om vi tillåter oss att vada i pessimism blir livet outhärdligt, säger Luc Dardenne.

”Pojken med cykeln” handlar om en ung pojke som blivit övergiven av sin far, som vägrar ha något med honom att göra. En kvinna som ser pojken bestämmer sig för att ta hand om honom.

– Vi vet, det är svårt att tro på att det finns sådana människor. Det finns alla möjliga orsaker till att inte reagera som hon gör, och de tider vi lever i uppmuntrar inte människor som Samantha. Hon gör någonting gott, utan någon egentlig orsak, hon svarar på ett rop på hjälp.

Bröderna har tidigare alltid bara arbetat med okända skådespelare, ofta amatörer (som till exempel Thomas Doret, som spelar pojken). Men Samantha spelas av den välkända franska aktrisen Cecile de France.

– Det fanns två orsaker till att vi ville ha en etablerad skådespelerska. När vi skrev manuset kände vi att den här kvinnan skulle ha en så stor vikt på storyn – och hon skulle vara en karaktär som skulle leda åskådaren, hon måste kännas totalt närvarande. Vi tänkte på Cecile, och hon tackade ja.

Gunnar Rehlin