Immortal spelar dock spännande musik till skillnad från Joakim Cans och hans anhang, så specialeffekterna är blott en bonus - inte en förutsättning för en god show. Egentligen skulle trion klara sig i det mest avskalade av sammanhang då bandmedlemmarnas utstrålning är underhållning nog. Att med blicken följa basisten Apollyon när han glider fram med kutryggig hållning och bistert stirrar ut över publikhavet är kul bara det, när frontmannen Abbath sedan sätter igång med Gene Simmons-imitationer och spontant juckande vågar man knappt vända ned blicken för att anteckna med rädsla för att missa något. Såväl "Sons of northern darkness" som "The rise of darkness" framförs med stiligt frostbitet resultat medan de komiska inslagen försiggår, den kyliga känslan i låtarna är för stark för att skämtas bort.

Sedan tycks de onda makterna överge manskapet för en stund, då Abbaths gitarr hastigt avlider. Publiken håller andan uppe medan den sminkade maestron raskt försvinner bakom hörnet för att fixa strulet och återkomma med ett "shit happens". Pausen blir därmed kort och odramatisk varpå "Hordes to war" får en härlig behandling innan dess att kulturskatten "The call of the wintermoon" försätter de gamla fansen i extas. Själv uppskattar jag efterföljande "In my kingdom cold" desto mer, då det tunga riffet som låten bygger på gör sig utmärkt live inför en stor publik som headbangar i takt. Vid det här laget har man även blivit varse hur välordnad ljusshowen är, samt hur väl den smälter samman med det sporadiska bruket av eldkastare. De bomber som går av tycks dess värre alltid detonera någon sekund för sent eller tidigt, vilket medför att den tilltänkta effekten aldrig blir av. Detta faktum kombinerat med instrumentstrulet och den för lågt mixade sången drar ned helhetsintrycket på det som kunnat vara en fulländad festivalavslutning. Då ingen av de uppräknade faktorerna kan klandras på bandet lämnar jag dock dessa därhän vid betygsättningen.

Horghs trumspel är exemplariskt och samspelet mellan Apollyon och Abbath får dem att täcka upp hela den stora scenytan. Den sistnämnde står även för excentrisk briljans genom att under en tyst stund sätta sig på scenkanten och med yviga gester begära publikens hyllningar, för att sedan återvända till micken - belåtet utbrista "ja, för fan" och fortsätta spela. Flyhänta gitarrsolon med bismak av Yngwie Malmsteen varvat med malande black metal räcker en lång väg och när bandet nått fram till "One by one" hungrar man efter minst en handfull portioner till av denna fjällmagi. Men alldeles för snart är det över och applådåskor till trots blir det inga extranummer, vilket givetvis går att koppla till de tekniska svårigheterna som plågat giget. Immortal har trots allt befäst sin position som första klassens underhållare såväl som black metal-visionärer.

David Jannati