Den Sherlock som hade brilliant slutledningsförmåga men som nästan alltid var lite olycklig, den Sherlock som spelade fiol och drog i sig kokain och den Sherlock som löste mysterier med drag av övernaturlighet (vilket det naturligtvis aldrig var, med listighet och logik avtäckte alltid den store detektiven mystiken).

Inför premiären av regissören Guy Ritchies version av Sherlock Holmes sa Robert Downey jr (som spelar Sherlock) att de gjort honom mer lik de litterära förlagorna än vad som annars skildrats på film.

Och utan att ha sett så mycket av tv-filmerna om detektiven på Baker Street 221 b så är jag ändå beredd att instämma.

Robert Downey jr:s Sherlock är förvisso kampsportkunnig och ställer upp i tävlingsmatcher i boxning och verkar dessutom hysa varma känslor för en kvinna (kriminell naturligtvis) och det är inget som förekom i (de av mig flitigt lästa) böckerna.

Men där finns ändå den utomordentligt smarta detektiven som hemfaller åt grubblerier och udda experiment om han inte har nåt att göra, där finns doktor Watson som i Jude Laws variant blir lite mindre fryntlig men desto klipskare än i böckerna – och det känns svårt att ha så många invändningar emot, och där finns en man, lord Blackwood (som faktiskt har stajlats så att han är väldigt lik den bakåtslickade Sherlock i tv-filmerna festligt nog), som drömmer om världsherravälde och mördar unga kvinnor under rituella former för att på så sätt nå dithän och bevisa sin kunnighet i svartkonst. Alltihop i ett kulissartat 1800-talslondon, toppat av lite Guy Ritchie-manér med slow motion och berättarröst som talar om vad som ska ske i slagsmålen.

Svärmeriet är alltså härmed återuppväckt. Att ärkefienden Moriarity finns med i bakgrunden och givet lurpassar till en uppföljning gör inte saken sämre. Lisa Pehrsdotter