Tänk att det fanns en tid när man kände sig hyfsat rebellisk när man lyssnade på thrash metal. En tid långt innan Metallica var ett av de största banden i världen.

När 80-talet gick in i halvtid var jag 14 år, Anthrax släppte sin andra fullängdare "Spreading the disease" och året därpå kom Metallicas mästerverk "Master of puppets". Jag hade något senkommet börjat upptäcka glädjen med att lyssna på musik som skrämde slag på ens föräldrar. Perfekt timing.

Några år senare gjorde MTV entré i mitt liv på gott och ont. Det är svårt att se det i dag när kanalen är ett marginaliserat medium för kassa amerikanska såpoperor men back in the days var det kanalen som alla älskade eller hatade men ändå tittade på. För oss som inte vara lagda åt eurodiscohållet fanns alternativmusikprogrammet "120 Minutes" och hårdrocksprogrammet "Headbangers Ball". Högtidsstunder definitivt i en tid långt innan internet gjorde all musik tillgänglig alltid och vi som inte lyssnade på hitlistemusik fick nöja oss med vad fick.

Så döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan fridfullt promenerar genom gångarna i min lokala Ica-butik och snubblar över en biografi om rätt obskyra kanadensiska proto-thrasharna Anvil. För er som inte hört dem kan de väl närmast beskrivas som den felande länken mellan new wave of british heavy metal och thrash metal. Ett band som hade långt mer inflytande än faktisk framgång. Något har onekligen hänt.

Jag antar att det är en naturlag att det som är edgy och rebelliskt alltid måste dra sig mot mitten med tidens rätt. 1956 skrämde Elvis rullande höfter slag på vuxengenerationen. När han 21 år senare trillar av pinn är det som världens i särklass mest berömda artist och så mainstream det över huvud taget är möjligt att bli. Allt roterar runt mitten.

* * *

På tal om hårdrockens resa till den kulturella mittfåran får väl även det faktum att ett hårdrockband om året blivit kutym i Melodifestivalen sedan Lordis chockseger (vad sägs om det löpsedelsordet) ses som ett bevis för det.

I år var dessutom första gången som ett riktigt bra hårdrocksband var med. Att det inte räckte hela vägen fram för Crucified Barbara var synd och gör lördagens final väsentligt mycket tråkigare. Tjejerna lyckades nog ändå med det som vara huvudmålet: Att höja den egna profilen och bli ett namn känt bland några miljoner tv-tittare och inte bara bland några hundra tusen metallskallar.

Hoppas att många hittar till deras senaste platta, "'Til death do us a party", vars svagaste låt är bättre än den som de ställde upp i Melodifestivalen med (och som trots det var en av de allra bästa där).

Bäst just nu:

Babian - Det roligaste svenska band jag hört på år och dag. Garagerock och Bob Hund i ljuv förening.

Charles Mingus "Mingus Ah-Um". Okej, den är 51 år gammal men jag har upptäckt den först nu. Bästa jazzplattan jag hört vid sidan av Miles Davis "Filles de Killimanjaro" och Ornette Colemans "Shape of jazz to come".

Nya namn till Way out west: M.I.A. och Paul Weller. Yes!

Sämst just nu:

Att jag ser ut att missa Crucified Barbaras Göteborgsspelning bara för att jag måste jobba.

Ralph Bretzer