Ni som vet vem jag är vet också att det inte alltid är så lätt att vara en sån som jag. En sån som sticker ut, en sån som syns och hörs. Det är lite småförbjudet i en stad som Gävle.

Visserligen är jag ingen som syns och hörs bara för sakens skull, men det poängteras ju inte när det ska till att kritiseras. På något sätt tycks det vara väldigt skrämmande med folk som rör om i grytan.

Folk som hittar nya vägar och inte gör precis så som man alltid har gjort. Att våga sig på att vara en kulturperson och företagare samtidigt, det är nog det allra värsta man kan ge sig på i Gävle.

Nu kommer jag väl att bli kallad moderat, för att jag ens nämner ordet företag. Men för mig handlar inte mitt företagande om någon särskild politisk inriktning, det handlar mer om ren överlevnad. Att jag insåg att min enda chans att kunna vara journalist här, med inriktning på kultur och nöje, var att frilansa. Därmed starta företag. Bli en sån där företagerska, alltså.

När man så har råkat stöta på ett antal puckon som gör allt för att försvåra ens verklighet så kan som sagt frågan dunka mig i huvudet, vad sjutton gör jag här?

Men så går man ut en fredagskväll, till CC-puben, och ser ett helt nytt band. Ramblin’ Romeos. Och plötsligt blir allting tydligt igen. När jag stod där mitt i en jublande publik, och såg Danne Königssons genuina kärlek till musiken, insåg jag varför jag är här.

Det är ju knappast på grund av olika makthavare som jag fastnade för Gävle. Det var ju såna som Danne Königsson som gjorde att jag blev så förtjust i denna stad. Jag hade ju den stora äran att under min första sommar i Gävle, som vikarierande nöjesredaktör på GD, få träffa en stor del av Gävles kulturutövare. De som skiter i vad andra tycker och tänker, de som bara gör vad de brinner för. Som till exempel dansaren och artisten Ida Long som aldrig drar sig för att vara extravagant, eller musikern David Lehnberg som ständigt får höra att han ser ut som en tjej bara för att kan sminkar sig så jäkla snyggt, eller Rikard Sjöblom som trots att han är ett musikaliskt geni inte drar sig för att spela på pubar och krogar som är motsatsen till pretto.

Såna personer ger mig drivkraft och får mig att trivas i Gävle. Jag måste lyssna på de kloka råd jag får när jag intervjuar, som till exempel vad Per Perssons har sagt: ”De som fattar, de fattar”. För vem orka kämpa för att folk ska fatta, de som ändå inte ens vill försöka fatta vad det är man håller på med.

Marie Björk