Undrar hur det är att vara den person som bestämmer att Familjens ”Det var jag” ska spelas i reklamen för Svt:s program ”Plus”? Eller hur det är att välja musik till en film. Det skulle jag gärna testa.

Förstå hur kul det måste vara att bestämma till vilken musik kameran ska svepa över den animerade verkligheten i ”Mary & Max”. Och hur nöjd man måste bli när man väljer ”Perpetuum mobile” med Penguin café orchestra. Att jobba med att sätta ett soundtrack till känslor helt enkelt. Det måste vara svårt, men roligt. Vilka låtar skulle man välja? Och hur lika upplever man musik egentligen?

Ofta är det tydligt vilken typ av känslor vissa låtar framkallar. Såklart beror det mycket på individuell smak, men de flesta blir nog glada och ultrapeppade när ”Rock the Casbah” eller ”Don’t stop me now” går i gång och bryter inte ihop av deppighet. På samma sätt hör många när en låt vill att vi ska känna oss lite extra nere eller allvarsamma och reagerar därefter.

Men sen finns det en skum kategori. Låtar som man kanske inte blir ledsen av, utan de här låtarna som framkallar en genuin obehagskänsla, ja nästan ångestliknande tankar. Låtar man inte tycker om att lyssna på, men inte för att de är dåliga utanför att vi förknippar dem med obehag. Och det är där åsikterna verkar gå som mest isär, där vi verkar vara som mest individuella. När jag förde ämnet på tal visade det sig att det var svårdiskuterat. Jag frågade några kompisar om de hade någon sådan. En kompis hade haft ”Supermassive black hole” med Muse som ringsignal på mobilen, men klarade inte av att lyssna på den längre. Hoobastanks låt ”Reason” nämndes också, relaterat till ett gammalt förhållande.

Deppigt kan ju vara vackert, även om det är smärtsamt. Obehag är bara obehag. De flesta kom hur som helst inte på någon låt på rak arm. Och det är väl bra det. Att känna obehag när man lyssnar på musik är ju ganska otrevligt.

Jag hade tänkt lyssna igenom min egen obehagslåt nu. Men jag vågar inte. Det var många år sedan jag hörde den sist, men jag minns precis hur orolig och nedstämd jag blev varje gång jag hörde den när jag var liten, så jag sträckte mig till att googla texten. ”Jag tänker tillbaks på min korta sejour/som tolvårig grabb i fotbollsskor”. Så börjar den. Uuuuuuuh! Jag ryser. Skulle jag få erbjudandet att med ljud illustrera ett riktigt obehagligt, traumatiskt och tragiskt nyhetsinslag, eller en riktigt jobbig sekvens i en film, skulle Svenne Rubins ”Långa bollar på Bengt” vara mitt val. Men det är ju bara jag. Det skulle säkert bli skit av det, eftersom ni andra har era egna låtar.

Magnus Mjöhagen