I lördags slog det mig igen. De där artisterna som gemene man ofta anser vara svårmodiga, tungsinta och djuplodande – det är ofta de som har den skönaste humorn. Att Eva Dahlgren i helgens avsnitt av ”Så mycket bättre” tvingade sina medmusikanter att bära kanindräkt var extremt roligt. Nu fanns det ju lite smarta marknadsföringstankar bakom det hela, men det gjorde inte saken mindre kul. Att Mikael Wiehe verkade njuta av det gjorde det hela ännu roligare. Han såg ju lika lycklig ut som nån som har överdoserat på Prozac.

Mauro Scocco är en annan svensk artist som ansetts vara svår – ända fram till matlagningsprogrammet med Plura, där humorn lyste igenom.

Surpellen från Kungsholmen blev plötsligt omvärderad. Han som undvikit intervjuer lika mycket som Lars Winnerbäck blev oväntat tillgänglig för Sverige och fick visa upp sin version av humor.

Kollegan Plura var inte sämre vad gäller humornivån heller.

Och det kryllar av artister som fått en mörk vemodsstämpel på sig fastän de kan blixtra till med absurditeter, galghumor, självironi och annan avancerad humor.

Om man bara tar sig tid så kan man hitta deras nyanserade humor i sångtexterna. Lyssna exempelvis på den dystert vackra ”Fake Plastic Trees” med Radiohead. Andra versens rader om att plastikkirurgen till slut alltid förlorar mot jordens gravitation – humor! Vem trodde det om Thom Yorke? Han som är så allvarlig.

Eller att Leonard Cohens sång om låtskrivarvånda i ”Tower Of Song” drar paralleller till svårigheter med att på äldre dar få erektion – humor! Självdistans! Cohen, vill jag påstå, är en av de största och smartaste humoristerna i nutidens musikhistoria. Jag har ingen koll på hur många människor mörkermannen Nick Cave tar livet av på ”Murder Ballads”-albumet, men texterna är så bisarra och fyllda av intelligent, svart, sjuk humor att det blir en skrattfest.

Så de här artisterna som anses hålla till på den skuggiga sidan av musikbranschen, kom ihåg att där i det tunga, svarta ler de mycket mer än vi anar. Kanske är det en nödvändig ventil för det mörker vi tycker de besitter. Men ändå, skrattet finns där. Det är upp till oss lyssnare att hitta de där nedgrävda, glimrande skatterna som visar upp en annan sida – en sida som kompletterar människan bakom det vemodigt dystra.

Att de sitter där på låtskrivarloftet, formulerar en humoristisk textrad och brister ut i skratt i sin ensamhet – jag tycker om den tanken.