Kolla alla kamerorna. Alla i publiken. Alla sponsorerna. Ljusmänniskorna, ljudmänniskorna och bildproducenterna bakom sina högteknologiska skärmar. Så det gör jag till en början. I särskilda merchandise-diskar köper folk Idol-märkta linnen, paljetthattar, Kanye West-brillor, huvtröjor, ljussnurror och ljusstavar. I guldbaren sitter tanterna och sminkar sig. Det är väldigt städat där. Utanför arenan står en buss som Expressen kört dit. För det som händer på TV är ju numera detsamma som det som händer ”i verkligheten”. I entrén kan man spela ”Eat the jury” - ett pac-manspel där spökena som man ska äta upp är utbytta mot årets idoljury. De halstabletter sponsorerna bjuder på är dock slut. För det är sjukt mycket folk här, som tycker att gratis är gott. Sånt ägnar jag mig alltså åt. Ett litet tag. Tills TV4-människorna får tag på mig och visar mig till min plats.

Då visar det sig att jag inte alls ska gå omkring i korridorerna och störa när TV4 sänder TV. Jag ska sitta nästan längst fram, precis bredvid juryn. Jag ska inte vara skildra inspelningen av tv-programmet, jag ska vara inne i programmet.

Och jag ska inte säga att jag följt Idol överdrivet mycket genom året. Jag har nog kanske till och med hävdat att det är ett fattigdomsbevis för ett samhälle när populärmusik paketeras i ett format som Idol. Inte för att musikerna skulle vara dåliga, för det är de inte. Och inte för att de småkids som är med och tävlar inte skulle sköta sig, för de är ju hur skickliga och proffsiga som helst. Utan för att det är musik som Pringles potatischips, som inte ens visar att varje chips kommer från en egen, unik potatis från början, utan är tvungna att först göra ett enda stor laddning mos av allting först för att sedan formpressa allt så att vartenda chips ser exakt likadant ut som de andra i röret.

Men det tänker jag inte längre på när jag sitter nästan längst fram och ser nedräkningen till programmet med röda siffror framför mig. Och när studiomannen Tobbe försöker få igång publiken från scenen. (Han lyckas över förväntan).

När juryn kommer in i en orgie av laser och annat ljus. Och när alla idolerna kommer in sen! Då tänker jag bara att shit vad fränt. Och hoppas kanske i hemlighet att jag ska synas en millisekund i tv så att barnen får se.

För det är rätt fett alltså, underhållningsprogram på tv handlar i vanliga fall om illusioner och sken, om att få saker att se större ut än vad de är. Jag kom ihåg en gång när jag var och såg hur de spelade in nyhetsmorgon på TV4 i ett slitet litet kyffe och någon förklarade att allt handlar om ljuset. Ljuset kan få saker att se maffiga ut. TV 4 är alltså experter på det här, det är det här de är bäst på.

Och så flyttar de sitt stora underhållningsprogram till en riktig arena, som faktiskt är stor på riktigt, med alla dessa människor. Det är klart att det blir fett. Jag tycker alltså att samtliga idoler är jättebra och att allt är jätte-jätte-trevligt på klassiskt TV4-vis. Och jag tycker såklart, som alla andra, att den hemska juryn är ond och odräglig. Och tänker såklart inte en sekund att det är för att TV4 bestämt att de ska vara det. Det tänker jag på först när jag gått därifrån, när jag sitter i bilen på väg till redaktionen för att skriva den här texten. Då tänker jag på det.

Att jag just har varit en klassisk inbäddad reporter. I fyrans ganska läskiga, trivsliga, välsmorda illusionsfabrik.

Stefan Westrin