Det här programmet är ju banne mig det enda som inte handlar om att tävla. Där har vi receptet på trivsamhet, att skapa gemenskap istället för att skapa en vi mot dom känsla.

Nu är det klart att ”Så mycket bättre” inte kommer undan tävlingsmomentet ändå. Självklart är media och andra tyckare snabba med att utse en favorit. Och därmed göra programmet till den tävling det inte är. Förra året var September den stora vinnaren. I år tycks det bli Laleh. Och visst, jag är inte bättre själv. Innan programmet ens hade startat skrev jag en krönika om att Laleh skulle bli det stora stjärnskottet och att Sommarkväll i Gävle borde vara smarta och snabbt boka henne inför sommaren 2012. Så visst, jag har gått i fällan att se allt som en tävling som därmed kräver sina vinnare och förlorare. Men nu när jag har insett det så kommer jag inte att låta mig luras igen.

På lördag kommer jag endast att njuta. Jag kommer aldrig mer igen grymta om att Lalehs version av Lena Philipssons ”På gatan där jag bor” är på tok för avskalad och lugn för att kunna bli en radiohit. För vad sjutton spelar det för roll? Programmet ska väl kunna stå för sig självt och vara fint, där i stundens hetta. Och det är därför jag tycker så mycket om Laleh, för att hon kan göra en superhet låt som Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, men också tillåta sig något helt annat. Något alldeles anti en radiohit.

För det här programmet handlar inte om att få mest Stimpengar. Det handlar om att hylla artister och deras låtskatter. Och där, när musiken och artisteriet står i centrum, får vi också lite personliga anekdoter och livstankar på köpet.

Så gör nu som jag, våga stäng av tävlingshjärnan och njut, utan att leka Idol-jury och skrika ut vem som är bäst och sämst. Livet är trots allt inte svart eller vitt. Det finns mycket fint där emellan.

..........

Höstens värmare: Rikard Wolff. Hans bok Rikitikitavi är fantastisk och det var hans föreställning på Gävle Teater också.

Marie Björk