Satt på bussen till Umeå. Granar, vatten och sporadisk bebyggelse susade kanske förbi därutanför. Jag vet inte säkert, det var för mörkt för att se. Det kändes rätt att pumpa Invasionen i de nya hörlurarna. ”Norrsken över Umeå” sjöng Dennis Lyxzén samtidigt som jag rullade in i staden och kände mig som Sam i ”Sagan om ringen”. Ni vet, när han säger att om han tar ett steg till är han längre hemifrån än han någonsin har varit. Jag klev av och var längre norrut än jag någonsin har varit.

Dennis Lyxzén sjunger att det krävs en vilja av stål för att födas där. Jag kan tänka mig det. Jag älskar Norrland. Alltså, riktiga Norrland. Fast enligt Kalixborna börjar det väl inte ens i Umeå… Hur som helst var det enda som fattades lite norrsken.

Kort innan jag gav mig av hade jag på riktigt börjat stifta bekantskap med ”Tunaskolan”. Sent, såklart. Mattias Alkbergs flaggskepp släpptes ju för sju år sedan. Somliga skatter är faktiskt väl värda att vänta på. Det finns säkert många som avundas mig att jag bara för några veckor sedan njöt av att höra Mattias Alkberg skråla att barnens föräldrar har fått nog, för första gången. Jag har liksom så mycket av upplevelsen framför mig.

Tunaskolan ligger utanför Luleå, men så långt tog mig inte bussen denna gång. Om jag försöker föreställa mig hur Luleå ser ut medan jag sitter där och lyssnar på Alkberg känner jag kyla, rymd och mörker. Det låter kallt, det låter stort.

Men kan man göra så? Ja, klart att en artists geografiska utgångspunkt färgar av sig på musiken. Något annat vore konstigt. Ta Invasionen, Alkberg och Säkert! till exempel. Nog är det Norrland vi hör alltid. Det kan man inte sticka under stol med. På samma sätt som de fångar kärnan i mörkret och den öde marken hör vi mittimellan-Sverige och städer som Norrköping, Eskilstuna och Uppsala eka hos Markus Krunegård, Kent och Veronica Maggio. Och vad som låter Göteborg behöver inte direkt nämnas, då blir det här bara mer en stating the obvious-krönika än den redan är…

Skulle all musik från Stockholm i så fall låta likadant? Jag antar att storstadsborna även de har sina sätt att skilja sig från mängden. Min bekantskap med Stockholms geografi kan däremot inte sägas vara nog för att försöka sig på en analys i ämnet. Vad jag där­emot tror är att det inte bara är hur sångaren låter som är avgörande. Ta Bob Hund. Det skriker ju Stockholm om dem, även fast sångaren Thomas Öberg är från Skåne. Den skitiga 90-talsstorstadsångesten. Kanske är det egentligen samma sak med Kent. Men det är ju bara jag.

Den musikaliska resan genom Sverige kan, och ska, snart fortsätta. Jag undrar vartåt det bär nästa gång. Nu siktar jag riktigt långt norrut. Hoppas det finns någonting där och inte bara tystnad.

Magnus Mjöhagen