Hur ser konsertvärlden ut om 30 år? Vad väljer vi att gå på för stora stjärnors gig när Dylan ligger i jorden, när Leonard Cohen sjunger med änglarna, Springsteen slutat sitt rastlösa åkande på drömmarnas highway, Tom Waits gått till de sälla soptippsmarkerna, medlemmarna i Pink Floyd alltid spelar The Great Gig In The Sky och hela U2 har valt att begravas i färgglada Drabanter?

Kan den då 73-årige Dave Grohl fortfarande göra en värdig version av Foo Fighters ”Monkey Wrench”? Har den då 56-åriga Lady Gaga tömt sitt förråd av chockerande klädkreationer? Fixar en 61-årig Britney Spears koreografin till en glittrig Vegas-show?

Vår värld spinner snabbare och snabbare i jakten på det senaste, kontinuitet offras på det massiva informationsflödets altare, vårt tålamod med allt som är tillgängligt är väldigt kort. Och ALLT ÄR tillgängligt.

Vill vi verkligen trängas med tusentals människor när vi redan nu kan streama ner konserter till datorn i hemmets lugna vrå?

Jag har svårt att se dagens unga publikdragare dra ihop 30 000 fans på en leråker år 2042. Kanske har jag blivit gammal och desillusionerad å den yngre generationens vägnar. Samtidigt ska jag vara glad att jag levt i den tid jag gjort, att jag har fått se många av mina hjältar på de stora scenerna.

Men å andra sidan, när de gamla dinosaurierna är borta och de stora arenornas tid är förbi kanske en spirande undergroundscen växer fram igen. De små klubbarna triumferar och biljettpriser kan hållas på en rimlig nivå.

Så mitt allra största problem som pensionär när nyårsafton 2041 blir 2042 är om jag ska lägga pengarna på The Black Keys spelning på CC-puben eller Radioheads gig nere i Heartbreaks källare. Att Coldplay spelar på Spegelns sopplunch skiter jag faktiskt fullständigt i.

Jag önskar en god jul och ett gott nytt 2012 till er alla därute, så ses vi på Ullevi i juli, okej?