För ett par veckor sedan upptäckte jag ”Mad men”. Serien går i kanal 5 på söndagskvällarna med dubbelavsnitt som startar den okristliga tiden tio i elva och håller på i hela två timmar framåt. Det är en repris, säger de som vet. Men jag förstår inte riktigt hur jag skulle ha kunnat missa denna serie som förutom tre Golden Globes, har vunnit hela fem Emmys?

Jag hade visserligen inte tänkt titta på det (den här gången heller) så okej, det kanske är en repris, men det är så onödigt att haka upp sig på de små sakerna i livet. Det finns sådant som är viktigare, som till exempel att noga inspektera huvudkaraktären Don Drapers subtila, sexiga skäggstubb.

”Mad men” var inte direkt en titel som lockade mig men eftersom jag är lat och inte har någon fjärrkontroll till min lilla 14-tumstv från början av 1800-talet, låg jag kvar i soffan fast med den obstinata inställningen att det här, det var minsann bara skit och ingenting jag tänkte tycka om.

Men det visade sig att även fördomsfulla jag kan ha fel.

Serien utspelar sig under mitt favoritdecennium, 60-talet. Och i fokus finns reklambranschen, ”The American Dream” och så förstås den emotionellt hämmade (men ack så heta) huvudkaraktären Don Draper med skäggstubben. Mannen som jag för närvarande har en tv-crush på.

För det är någonting speciellt med känslomässigt ickefunktionella skitstövlar till män.

I serier må jag tillägga. Innan jag föll för Don Draper var jag länge hopplöst tv-förälskad i Christian Troy i ”Nip/tuck” och det säger en hel del. Han är om möjligt en ännu värre skitstövel, på alla sätt.

Jag skulle kunna ägna timmar åt att, på amatörpsykologens vis, analysera sönder varför det är just de emotionellt hämmade bastarderna jag faller för.

I serier må jag tillägga. Igen. Men till vilken nytta då? De är heta helt enkelt, låt oss lämna det vid det.

Det finns förstås behållningar i ”Mad men” förutom Don Draper och hans skäggstubb, åtminstone om man är fascinerad av amerikanska hemmafruar och det tidiga amerikanska 60-talets besatthet av att hålla ytan skinande även om insidan pyrde likt alla de miljarder cigaretter de röker i ett avsnitt.

Och om man gillar 60- och 70-tal kan man snart börja räkna ner till ungefär samma tid som ”Mad men” fast en helt annan värld. Det är inte långt kvar till ”Upp till kamp” i SVT. Och alla vi som anser oss vara födda i helt fel tid jublar.

Vi som inte riktigt fann oss tillrätta med att vara unga under det ängsligt färglösa 90-talet. Grunge i all ära, men ingenting slår utsvängda byxor och progg.

Minna Jonsson