Medan ”Babel” (SVT) alltmer tycks bada i ett mysljus, har ”Kulturexpressen” som sänd i Axess tv tagit över som must-see-tv för den litteraturintresserade.

Förutom specialprogrammet om Tomas Tranströmer, har jag haft svårt att uppbåda intresse för att se ett helt avsnitt av ”Babel” den gångna säsongen. Nobelprisprogrammet är alltid imponerande av ”Babel”-redaktionen, sänt senare samma kväll som Peter Englund tillkännager priset. Det ser ut som om de har suttit och filat på detaljerna sedan efter semestern, inte slängt ihop allt som en pyttipanna på några få stresstimmar.

Att just Nobelpris-programmen är bättre än övriga säsongen, beror mycket på att detta specialprogram per definition har en intellektuell prägel, dessutom med en annars sällsynt fördjupning när hela programtiden ägnas ett och samma författarskap.

Annars påminner ”Babel” mer om tidskriften Vi Läser. En bra tidskrift i sin genre, bitvis genial när den förpackar grå kulturkoftor i glänsande karamellpapper. Men Vi Läser har en tydlig inriktning på litteraturen som livsstil, författaren som stjärna. Det finns någonting av en färgorganiserad bokhylla över Vi Läser – och över ”Babel”.

Jag låter snobbig, jag vet, men det är inte så att jag vill slänga vare sig ”Babel” eller Vi Läser i soptunnan. Däremot är det tankeväckande att public service gör ett litteraturprogram som hade platsat bättre i en kommersiell kanal – kanske rentav producerat av Vi Läser – medan just en sådan, Axess tv, gör ett traditionellt public service-program.

”Kulturexpressen” två bästa avsnitt under höstsäsongen har varit de om liberalism och frihet samt papperstidningarnas framtid. Expressens kulturredaktörer Karin Olsson och Johan Hilton leder programmet utan den där nu-blir-det-för-krångligt-paniken i ögonen så fort den intellektuella polotröjan skymtar. Det är oftast smart, uppkopplat, rappt och intressant. Vad jag saknar är diskussioner som hettar till.

Hettar till gör det definitivt inte i ”Babel”, om inte lusekoftastämningens mysvärme räknas. Daniel Sjölin, som nu slutar för att i stället ägna sig åt sitt författande, är en av landets bästa programledare, men han har en extrem mysfaktor (han hade kunnat göra rättegångarna i Nürnberg mysiga).

”Babel” borde som efterträdare till Sjölin satsa på någon som inte har mys i blick. Men det är så SVT vill ha det, i en fåfäng jakt på tittarsiffror. Betydligt mer undanskymt inom public service finns fördjupande ”En bok, en författare” (Kunskapskanalen). Kanske är det där, och på nischkanaler som Axess, som litteratur-tv i framtiden får nöja sig med att lägga pannan i djupa veck.