På låtsas och på riktigt. Samtidigt. Rätt bökigt.

Jag tänker på det när jag läser om författaren Björn Ranelid, som nu med buller och bång och sedvanlig övertygelse om sin egen förträfflighet, begår Melodifestivalspremiär i helgen.

Och jag tänker på det när jag ser Alex Schulmans webb-tvshow på aftonbladet.se från förra fredagen när hans kompis Fredrik Wikingsson (alltså ena halvan av Filip och Fredrik, den halvan som alltså heter Fredrik) är gäst.

De är som på låtsas och på riktigt.

Björn Ranelid uppfinner, förstås, en egen genre, och reciterar en text som är långt bortanför pretentiös enligt dem som har förhandslyssnat på bidraget under schlagerveckan i Leksand. Det är galet, konstaterar folk på plats och vet inte om de ska skratta jättemycket eller bryta ihop.

Om man försöker föreställa sig Ranelid hemma, en vanlig grå tisdagsmorgon kanske, med en tekopp med rinnränder i handen och en tidning framför sig. Är han lika solbrunt uppfylld, sådär passionerat engagerad i sig själv, och upptagen med att storslaget förändra världen då? Eller gäspar han och suckar lite lätt över nån artikel i tidningen bara?

Man blir ju inte klok på om han är på låtsas eller på riktigt eller både och, samtidigt.

Alex Schulman, känd för att å ena sidan blogga superironiskt och elakt och å andra sidan skriva ömsinta böcker, visar ett klipp från när Fredrik (som i Filip och Fredrik alltså) var med i Nyhetsmorgon och programledaren ringde upp Alex Schulman eftersom de två är vänner och Alex pratar om Fredriks sociala fobi där i tv-intervjun och Fredrik slänger tillbaks nåt om Schulmans narcissism och det, berättar Alex Schulman i sin show, tog honom jätte­hårt och fick honom nästan att säga upp bekantskapen, så taskigt tyckte han att det var.

Fredrik skrattar där i webb-tvshowen och försöker få Schulman att förstå att de där, i Nyhetsmorgon, inte var vännerna Fredrik och Alex utan mediepersonerna Fredrik och Alex och där blir det här rätt svamliga pratprogrammet plötsligt intressant men Alex Schulman fattar inte riktigt det, begriper fortfarande inte grejen med att det inte var ett angrepp på honom som vän eller så går han varvet runt i sin mediepersonsroll och biter sig sårat fast vid den där förolämpningen och frågar, som om han inte alls förstår: ”Vilka är vi nu?” och Fredrik säger att de är lite både och och det blir både på låtsas och på riktigt samtidigt.

Och det man vill komma åt här – nåt slags sanning om vilka de här människorna är – slinker hela tiden undan. De är både på låtsas och på riktigt och jag blir inte klok på om det är bra eller dåligt. Kanske bra och dåligt.